Alice Cooper @ Liseberg

Och så kom den där dagen,
då Alice Cooper äntrade staden.



Det var en fantastiskt fin kväll på Liseberg.
Nog kände jag en viss nervositet, men framförallt förväntan inför vad som komma skulle - jag hade ju faktiskt fått fotopass och skulle få fotografera en utav de absolut största i hårdrockens historia. Eller...musikens historia överhuvudtaget. Största i historien kanske? Den största. Ääh...



Jag orienterade mig fram och tittade på folk som låg här och var.
Svårt att tro att det skulle vara en konsert med Alice. Kanske två, tre svartmålade fans fanns att se i publiken, och med bara 1,5 timme kvar till konserten var det fortfarande glest vid staketet längst fram. Lite skillnad jämfört med ett par år sedan då Alice spelade i Lisebergshallen och folk började köa redan kl 11:00 på förmiddagen för konserten som skulle börja vid 21:00 i Lisebergshallen.



Hej kamerafamiljen!



Där framme vid scenen hittade jag en radiokollega från 88, Johanna!



Hon ville posa framför kameran tillsammans med sina vänner...



...men de fick de inte göra hur länge som helst eftersom jag skulle gå och förbereda mig innanför staketet och hämta ut mitt pass.



Osch, osch, osch...



Åsså bara kom han där; Good Ol' Alice. Nästan 70 bast, men låter och ser precis likadan ut (nästan) som för 40 år sedan när gruppen bildades.



Fanskap.



Okey, jag tar tillbaka det jag påpekade om att det var lite folk framför scenen. Efter mina två låtar jag fick på mig att fotografera Alice från diket var det tillbaka ut i publikhavet. Ställde mig på en bänk och blickade ut; världens största hav av människor. För att vara Liseberg i alla fall.
22 000. Tjugotvåtusen stycken människor.
Shit on the pitt asså.


Om ni vill se mer bilder från Alice Cooper
tycker jag att ni ska komma och kolla in min fotoutställning som börjar den 20 augusti på Musikens Hus i Göteborg. Där kommer Alice, The Darkness, Rival Sons, Soundtrack of Our Lives och många, många fler fotografier att hänga.
Kolla in det vettja!

Puss och kram, fred och kärlek // Josefine

Graveyard, Free Fall och Bombus @ Storan, Göteborg

Fredagmorgon och jag dricker tranbärsjuice. Befinner mig i slutskedet av urininfektionen, är inte helt återställd men sakta men säkert blir det lättare.
Förlåt för den otrevliga inledningen till det här inlägget, men ni får stå ut. Så går det i den här bloggen. Nu fortsätter vi...



Louise och jag dricker kaffe. Pratar kärlek och kvällen som ska komma; Graveyard spelar på Storan - och vi har biljetter! Jag förtränger alla sjuklighetstankar och ser istället fram emot kvällen.



Lille kissemissen, som fått sjuttiotolvtusen olika namn sen han kom till världen, fick stanna hemma när vi åkte iväg...



...mot Göteborg! Juleljus och annat stämningsfulla ljuskällor fanns i hela stan. Såhär såg de ut i några lägenheter längs avenyn.



Louie hade med sig sin pojkvän Patrik. Tillsammsn gick vår trio mot Bishops Arms för att träffa vår fjädre gängdeltagare Anders.



Jag har aldrig varit där inne förr. Det var göörmysigt. Typiskt engelskt på något sätt med heltäckningsmatta, massor av tavlor och lackade trä och skinnfotöljer. Allt gick i rött och orange. Lite bordellkänsla liksom, typ.



Det var en liten trappa ner till puben. Louie hittade julklappar och blev helt lyrisk.



Längs väggarna var det bokhyllor med alla tänkbara böcker. Jag hittade Berts Dagbok. Prislappen satt kvar; 39:- spänn kostade den.



Louie och Anders sitter och diskuterar ölsorter. Jag var nöjd med min Leffe.



Vi satt där och pratade i nästan två timmar. När klockan började närma sig 21:00 gick vi vidare och ut på gatan igen.



Lite energirik hälsokost innan spelning.



Tre band skulle spela under kvällen, bland annat Free Fall med en av Sveriges bästa sångare i spetsen; Kim Fransson. För ett år sedan gjorde jag en intervju med honom för Alingsås Tidning. Han hade en spelning på ett litet, litet café i Alingsås. I publiken fanns jag, min mamma och syster samt två från cafépersonalen och en av arrangörerna till spelningen. Totalt sex personer. Den här kvällen spelade han för ett fullsatt Storan.



Jag har aldrig sett Free Fall live förut, men jädrar i min lilla låda vad det lät bra.



Hoppas, tror och vill att de kommer tillbaka till Göteborg snart igen.



Andra bandet den här kvällen var Bombus. Tung-gung!



Jag spelade Bombus i mitt och Eddies program Radio Nowhere i Radio 88 förra veckan. Det var kul att få se bandet live också.



Bombus tackade för sig och lämnade scenen åt kvällens huvudakt...



...Graveyard.



Basisten Rikard pratade fint i mikrofonen.



...och spelade ännu finare på sin bas.



Som ni ser, fullt ös framför scenen.
Tackar så jättemycket för en fin kväll med finare människor och finaste musiken.

Puss och kram, fred och kärlek // Josefine

Bottlecamp @ Late Night Club, Henriksberg.

Igårkväll spelade jag skivor på Henriksberg.



Tre band spelade under kvällen, ett av dem var Bottlecap.



Tack vare basistens pälsmössa kände jag igen bandet från förra året då jag fotograferade under Potatisfestivalen i Alingsås, då de lirade där tillsammans med två andra band.
"Jaså är det dooom!" sa jag till Bruno som stod brevid, och inte fattade något.



Tråkigt nog var det inte mycket till folk i lokalen under kvällen. Kanske berodde på det dåliga vädret?



Trots det icke-närvarande arenapubliken gav Bottlecap järnet under hela spelningen och tog vara på scenutrymmet till fullo. Det ska dem ha cred för.
Hur det lät? "Det är provocerande stökigt. Det är medveten galenskap", som det står om eventet på Facebook. Ösig punk, kan man också säga kort och gott.



De två andra banden som spelade under kvällen var indierockbandet Seaweed. "Om Kent skulle ha gjort låtar på engelska skulle det ha låtit såhär!" sa Bruno till mig under spelningen. Jag är beredd att hålla med liiite granna. Det är inte helt fel att jämföra dem med liiite Kings of Leon också, faktiskt.
Surunmaa var sist ut. Tvåmannabandet bjöd på Fleet Foxes, country/skägg-rock med hjärtslagliknande trumbeats och gitarrslingor spelades från en Dire Straits-gitarr. Fint.



Idag vaknade jag av att mormor ringde till min mamma. Hennes mobiltelefon låg 40 centimeter från min skönhetssömn.
Kunde inte somna om och gick istället upp. Tittade på matlagningsprogram på Tv4's nyhetsmorgon och åt min frukost (ja, russinen ligger under youghurten).


Puss och kram, fred och kärlek // Josefine

Trummor & Orgel @ Pustervik

Igår var det fredag. Louise och jag hade bokat in en tripp till Göteborg för att se Trummor & Orgel på Pustervik.

Vi laddade inför spelningen med öl på 7ans Ölhall. Världens mysigaste pub.



Personalen håller koll på oss.



Louise och jag tog varsin Leffe...

...och Anders, som kom in bara någon minut efter oss, köpte en varm öl. Det lät helt crazy. Anders tyckte jag skulle smaka, men jag avstod.

Föredetta jobbarpolare från Rockhouse; världens bästa Joakim.
Han har precis börjat studera på en "tv-spelshögskola" (som vi kallar det) i Skövde. Såsmåningom ska han även flytta ner dit för att slippa pendla 4 timmar per dag. U-hu, det kommer bli liiite tråkigare på Rockhouse nu.

När klockan närmade sig 22:00 gick vi bort till Pustervik.

Grabbarna i dj-båset spelade instrumentalisk funk/jazz/pop hela kvällen lång...

...men det var ingenting emot världens bästa duo; Trummor & Orgel.
Staffan satt bakom trummorna och brodern Anders vid orgeln.

Alla försvann i sina egna små världar tillsammans med den sugande musiken.
Sån här musik måste man uppleva live. Det går inte att förklara hur bra det är, hur det känns inombords och vad som händer med en. Det är så...bra. Så jävla bra.

Brevid mig stod världens sötaste tjej. Som plockad från 60-talet.

"Vi säljer lite skivor där borta som ni jättegärna får köpa..."

Efter spelningen sprang vi självklart dit.

"Världens bästa Anders" köpte världens bästa skiva med världens bästa duo.

Så, ännu en gång var det bevisat - Trummor & Orgel är faktiskt ett av världens bästa band. Punkt Slut.

Tack för mig,
idag ligger jag i soffan och mår som jag förtjänar.

Puss och kram, fred och kärlek // Josefine