Klockan är 12:50. Jag är ensam hemma med några katter. De yngsta springer upp och ner för trapporna; låter som om huset ska braka sönder. En tredje och äldsta ligger i mitt knä och dregglar. Han kurrar högt, men blir irriterad på mig när jag skriver på tangetbordet. Det låter väl för mycket, tycker han.
Har precis köpt biljetter till Trummor & Orgel på Jazzhuset i Göteborg nu på fredag. Mycket, mycket nöje. Det var närmare ett år sedan jag såg duon sist. Fantastiskt bra. 2000-talets version av Hansson och Karlsson. Ebbot, från Soundtrack of our Lives, och Magnus Carlsson, från Weeping Willows, är också med nu på fredag. Det kommer bli kanonkul. Hoppas bara att jag är piggare då, för det tillståndet som jag är i nu känns ingé vidare.
Jag vet,
om man är positiv som fan så går allting bra.
Därför ska jag försökte vara det.
I'm happy and I'm the best - som vanligt.
Efter en kort genomgång av vår kommande webbradio i skolan tog jag 11:30 bussen hem till Sollebrunn igen. Somnade på bussen och kände mig väldigt hängig och utmattad.
Trots det så hängde jag med min mamma och syster till Bauhaus och IKEA för att kolla på prylar till Louise blivande hem. Dumt val. Så seg och så trött har jag inte varit på länge. Knäna liksom vek sig under mig och det kändes nästan som mamma och Louie sprang ifrån mig, när det i själva verket var jag som hasade mig fram i snigelfart. Tog inte in något i huvudet när de pratade med mig eller försökte kommunicera med mig.
"...vaaaah?"
När klockan närmade sig 19:30 skulle vi vidare till Jonsered för att hämta en spis mamma och Louie hade kollat in på Blocket. Den ska också vidare till Louies gård.
Vi virade omkring ett bra tag innan vi slutligen hittade rätt. På hemvägen blev det dock lite jobbigare. Helt kolsvart ute och man såg ingenting. En tjock dimma började lägga sig över vägen och klockan tickade iväg. Vi körde fel. Åkte igenom Borås och faen hans moster. Jag somnade flera gånger om. Ryckte till när mitt huvud lutade ner för mycket. Trött och hängig, tråkig och sjuk.
22:45 kom vi hem. Jag stupade i säng. Totalt utmattad. Trodde att jag skulle dö sista biten i bilen när Louie började sjunga på alla Sweet-låtar hon kunde. Herreugd...
va är det? Höstdepressionerna kan väl inte ta tag i en i ett sånt fast och hårt grepp på en gång?
Eller jag menar...
nej just det. Det här är ju bara tillfälligt.
Idag, imorgon och alla andra dagar mår jag bra.
Så är det.
Tack för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar