Varför ska man vara ledsen när man kan vara glad?

Framför mig ligger massor av papper och böcker. Instuderingsfrågor om samhäll och politik. Mandat och motion. Utskott och kammare. Parlamentism och succesionsordningen (tror jag det hette...eller?).

Egentligen kanske jag inte borde skriva ett inlägg i min blogg. Jag borde öva på mitt prov. Läsa igenom de drygt hundra sidorna till samhällsprovet som vi ska ha om drygt tre timmar. Men... det går inte. Jag vill inte göra det just nu. Det går inte in något i mitt huvud just nu ändå. Så...jag tänker inte göra det precis. just. nu.
Sen. Sen gör jag det.

Satt och läste lite bland mina gamla inlägg från i våras. Backstage med Calle Kristiansson, påskafton, min misslyckade klippning, sjukdomar, Alingsås Tidning, afrikansk dans osv. Jag är glad och tacksam i alla mina inlägg. Sen går det ner ett litet tag. Fyra inlägg på raken är negativa och pessimistiska, men på något sätt lyckades jag alltid vända det.
"Äh, förlåt - jag är inte ledsen egentligen. Jag ville bara få ur mig det värsta. Så, glad igen!" typ.


Jag började flina lite för mig själv när jag läste. Det känns så bra att jag har den där "jävlaranamma-jag-är-inte-ledsen"-kicken. För ju mer man ställer in sig på att "Åh, vad dåligt jag mår. Vad trött jag är..." osv, osv... ja, då kommer man att må dåligt, då kommer man att vara trött. Man ställer in sig på en sådan frekvens "Ja, jag mår dåligt", och då har man ju accepterat att man mår dåligt och låter sig vara det. Och vem vill må dåligt? Det är ju tråkigt. Skittråkigt, rent ut sagt.

Varför ska man vara ledsen
när man kan vara glad?

Nä nu jädrar. Nu har jag samhällsprov, och vet ni vad?
Det kommer gå så fucking bra på det här provet, trots att jag inte hunnit läsa de där 100 sidorna. Jag kommer klara det bra, inga bekymmer. Jag skriver, målar lite kanske, tecknar Fredrik R och Co. runt ett möte med riksdagen. Det kommer bli så fint.


Sådär, tack för att ni läste. Trevligt att ha er är.