Söndagens morgondimma

Jag öppnar ögonen strax efter kl 08:00, men jag sluter dem ganska så snart igen. Då säger mamma, som är vaken, att jag ska titta ut.

Det är en tjock och tät dimma utanför fönstret. Det enda man ser är ett tjockt, vitt moln. Det är fint, men samtidigt lite skrämmande, med dimma. Lite spännande också. Skräckblandad förtjusning. Jag menar, man ser ju inget. Man vet inte om det kommer någon mot mig, som t ex en bil, ett djur eller en människa. Man vet och kan inte ana något. Kanske är det just det man är faschinerad av.

Alla katter ligger i sängen med oss. Vår gamla katt, som vi haft över ett år och ändå inte fått något namn ännu samt de två kattungarna en vildmammakatt släpade med sig hem till oss i slutet av sommaren. De har blivit så tama på kort tid. De ligger i knät, hopppar upp i soffan och sover med oss på kvällarna i sängen. Än kan man inte bära dem, men det kommer nog.

Jag och mamma går upp. Sätter på kaffet och kollar mailen. Hämtar morgontidningen i brevlådan och öppnar hos hönorna. Louie och hennes pojkvän sover fortfarande. De lär de nog göra fram till 12-13- tiden, tror jag.

Jag läster Göteborgs Posten, Hem & Inredning-bilagan. Längtar till Göteborg. Vill bo där. Äta bulle och jobba i Stadsbibliotekets café. Köpa skivor på Dirty Records och Bengans. Äta lunch på Musikens Hus. Hänga på Henriksberg och Truckstop Alaska. Det är kul att dagdrömma och visualisera om att man reda bodde där.

Det är en fin morgon, men jag är bara
på halvbra humör.

Fast det gör inget. Eller jo, men... det är liksom ok.

Jag är tjej. Jag har mens.

Då får man vara grinig, sur, irriterad och tjura i sitt eget hörn. SÅ DET SÅ!