Förlåt, Harrison Ford

På söndagen vaknade jag upp hemma hos Mattias. Solen lyste och himlen var blå.



Vi åt frukost och lyssnade på P3. Tittade ut genom fönstret och bestämde oss ganska snart att vi skulle gå ut en sväng.



Så vi gjorde det. Gick upp för världens djävulstrappa som totalt tog musten ur den otränade menchen som jag själv är. Gårdagens pilatesbollskumpande hade inte gjort mig till Sylvester Stallone direkt.
Men nog var det fint där uppe på berget. Fin utsikt över världens bästa stad.



Mattias, uppsnärjd i sin egna värld.



Promenad och en tupplur senare satte vi på Pink Floyd och började laga mat; rotfrukostgratäng och kyckling. Resultatet slog lördagens restaurangbesök på andra långgatan med hästlängder.



Vi kollade på en film, Blade Runner.
Eller...jag försökte, men lyckades somna flera gånger och missade flera sekvenser som gjorde det svårt för mig att få ihop handligen. Vaknade ordentligt lagom till eftertexterna.
"Nå, vad tyckte du?" frågade Mattias.
"Alltså...jag förstod inte så mycket."
"Va?! Vad förstod du inte?"
"Men...jag somnade ju."
"Mäh vafaen..."

Jag får försöka igen. Måste ge Harrison Ford en ärlig chans.

Puss och kram, fred och kärlek // Josefine