Jag har aldrig träffat en sån person som spridit sån energi och glädje omkring sig.
Alltid, alltid uppmuntrande och den där "ingenting är omöjligt!" och "Du kan göra och bli vad du vill!"-inställningen som fått en att våga tro på sig själv och verkligen satsa på det man tycker om.
Och den där enorma trädgården. Herregud.
En gigantisk, grön oas mitt i Sollebrunn, som på något sätt var en frizon för alla som kom in där. Man kopplade bort omvärlden och levde för stunden där inne bland alla konstiga blommor och ätbara växter.
En djungel. En fantastisk grön djungel som man fick ta sig igenom likt en hinderbana för att nå fram till dörren. Varje gång hittade man någon ny växt, ett konstverk eller skapelse i trädgårn som gjorde att man stannade till en stund extra.
Den där såkallade "tokiga tanten med det röda håret".
Hon gjorde det hon verkligen älskade och brann för. Hon körde sitt race hela tiden och lät sig inte nedlåtas av någon som helst negativ kommentar.
Jäklar vad jag tyckte om Elisabeth, och fortfarande gör.
Det är så mycket jag vill säga. Jag vill att ni ska fatta hur jäkla fucking bra hon var. Men det är svårt, svårt att få ner det i ord.
Peace and love,
rest in Peace, Elisabeth. Du är bäst, och kommer alltid att vara.
Puss och kram, fred och kärlek // Josefine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar