Jag har sjungt på en begravning...
...med världen bästa Cecilia. Vi grät, snörvlade, grät ännu mer så att vi till slut brast ut i skratt.
Vi sjöng för långsamt, eller så spelade orgelspelaren (heter det organist??) för snabbt.
Vi stirrade ner på texten till Den Blomstertid Nu Kommer i varsin psalmbok och lyckades fukta ner hela uppslaget med våra tårar och allt det snoret som aldrig ville ta slut.
Vi höll varandra i handen som två småflickor. Försökte titta upp då och då och möta de andra i kapellets blickar, men det var för mycket tårar i vägen. Den blöta mascaran gjorde att de övre och undre ögonfransarna klibbade ihop sig. Kändes som superlimm på fransraderna och det var nästan omöjligt att få upp ögonen ordentligt.
Vi försökte ta i. Sjunga starkt och träffa rätt toner, men det gick inte. Det blev falskt och i de ljusa tonerna sprack rösten och vi slukades upp av orgeln.
Men vet ni vad?
Det gjorde ingenting. Det gjorde ingenting att det varken lät eller såg särskilt bra ut. Att vi överhuvudtaget vågade gå upp, ställa oss framför alla där i Ljusets Kapell och sjunga i ett sådant tillstånd kändes bra i magen.
Nu har vi tagit farväl av Elisabeth. Jag saknar henne fruktansvärt mycket, samtidigt som det känns som att hon inte har lämnat oss. Hon har bara bytt form, skepnad. Rest långt, långt bort...och att vi ses någon gång snart igen.
Puss på'rey Bettan, Love ya!
Puss och kram, fred och kärlek // Josefine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar