Graveyard

 

Äntligen! Hurra! Ja! Fyttifaen vad kul det här är.
Det är ju ingen direkt nyhet att Graveyard släppat nytt album i dagarna,
och att en klubbturné i Sverige är spikad. Singeln Endless Night har till och med
spelats i P3 flera gånger.
Det känns så fräckt när man tänker tillbaka på den gången man såg
dem allra första gången i Majvallen i Majorna i Göteborg. Världens minsta
klubbstuga för fotbollskids. Och nu, idag, 5 år senare, är de förband till
Iron Maiden och får spela på Ullevi.

Första gången jag hörde talas om dem var när Louie satt ute i vardagsrummet och tittade på tv.
Något program på MTV med Nikki Wicked från Crucified Barbara som programledare.
Hon intervjuade massa svenska musiker,  och den här gången var det alltså Graveyard. Louie ropade:
"De är från Göteborg...och har fina hår..."Tyst en stund.
"Äh, jag byter kanal...eller...nä, nu börjar de prata om Cream. Och Fleetwood Mac. Oj."Sedan var
hon fast där. Jag lyssnade halvt med ena örat där jag satt i rummet intill.
Sedan började de spela. Live i programmet.
Och så var det så...jävla bra.

Kommer ihåg den där gången vi såg dem i Majvallen. Vi parkerade utanför.
Brevid den stora fotbollsplanen. Det kändes så konstigt och fel.
"Mäh... är det verkligen där?" frågade vi oss själva.
När vi kom till den lilla stugan gick Louie fram och frågade några killar i proten;
"Hej...eh...vet ni om...Graveyard spelar här ikväll?"
"Heh, jo - det stämmer. Kom in!" Det visade sig senare att det faktiskt var bandmedlemmarna själva som stod där i dörren.

Bokade för bara en liten stund sedan biljetter till deras spelning på Pustervik, 10 november.
Det kommer bli så bra. Så fantastiskt fint och bra! 

Lyssna på den där braiga nya låten Goliath här!
Så jädrans tung. Shit on the pitt.
Känns lite som när Louie skulle beskriva hur bra musik känns inom en
"Som om alla atomer inuti en sprängs!"

Puss och kram, fred och kärlek // Josefine

De ensamma själarnas bar

Häromdagen åkte jag med min syster in till Göteborg. Hon skulle träffa Patrik,
och jag visste inte riktigt vad jag skulle hitta på. Gjorde en lättsam kontaktannons på Facebook;
"Lite sällskap sökes"
och fick några svar från vänner kring stan. Oron över att sitta vid
De ensamma själarnas barförsvann ganska snabbt. 

 Jag väntade på Emelie i "hörnet av Seven Eleven" med en liten kopp starkt kaffe.
Hösten är här. Kände mig nöjd över att ha valt den alldeles för stora herrjackan från Jack & Jones,
och inte "den lilla svarta" med nylonstrumpor som många andra hade valt denna kväll.
Blev lite glad i mungipan när en tjej äntrade kiosken med en helvit maxiklänning och matchande Roger Pontare-rock. Hon var unik.

 Emelie kom och visade upp sin stora handväska.
"Jag älskar att vara tjej! Stor handväska = öl att dricka i smyg på krogen!"Ekonomisk tjej.
Jag hade inte tänkt i samma banor med min nyinförskaffade väska
som var dubbelt så stor som hennes. Bara min kamera får plats så är jag lugn.
Vi slog oss i alla fall ner inne på Café Publik på Andra Långgatan.
De spelade massa bra musik där, som Small Faces.
Synd bara att samma tre låtar gick om och om igen...
Annars var det helt perfekt.

 Ajust det, här har vi henne också - hon som nappade på min kontaktannons från Facebook. Invandrare från Gislaved, jobbar inom vården, säger sig själv ha ett helveteshår och föredrar att packa ner öl istället för prinsesstårta i sin handväska (!). 

Strax innan kl 22:00 var jag tvungen att dra mig hemåt för att hinna medsista bussen mot byn. Ringde en kompis, Joacim, och pratade ett tag. Han är en av mina bästa vänner. Vi skulle egentligen ses dagen därpå, men jag hade blivit tvungen att hoppa in och jobba på mitt timvikarejobb.

Det går fler tåg, och fler bussar...

På tal om det håller jag på att göra världens bästa spelningslista för långa åkturer genom höstrusket.
Den är så fin. Jag satt och ”Hu, hu”:ade med tårar i ögonen bussen hem denna kväll.
Tack Spotify. <3

 

Det var allt för den här gången!

Puss och kram, fred och kärlek // Josefine

Alice Cooper @ Liseberg

Och så kom den där dagen,
då Alice Cooper äntrade staden.



Det var en fantastiskt fin kväll på Liseberg.
Nog kände jag en viss nervositet, men framförallt förväntan inför vad som komma skulle - jag hade ju faktiskt fått fotopass och skulle få fotografera en utav de absolut största i hårdrockens historia. Eller...musikens historia överhuvudtaget. Största i historien kanske? Den största. Ääh...



Jag orienterade mig fram och tittade på folk som låg här och var.
Svårt att tro att det skulle vara en konsert med Alice. Kanske två, tre svartmålade fans fanns att se i publiken, och med bara 1,5 timme kvar till konserten var det fortfarande glest vid staketet längst fram. Lite skillnad jämfört med ett par år sedan då Alice spelade i Lisebergshallen och folk började köa redan kl 11:00 på förmiddagen för konserten som skulle börja vid 21:00 i Lisebergshallen.



Hej kamerafamiljen!



Där framme vid scenen hittade jag en radiokollega från 88, Johanna!



Hon ville posa framför kameran tillsammans med sina vänner...



...men de fick de inte göra hur länge som helst eftersom jag skulle gå och förbereda mig innanför staketet och hämta ut mitt pass.



Osch, osch, osch...



Åsså bara kom han där; Good Ol' Alice. Nästan 70 bast, men låter och ser precis likadan ut (nästan) som för 40 år sedan när gruppen bildades.



Fanskap.



Okey, jag tar tillbaka det jag påpekade om att det var lite folk framför scenen. Efter mina två låtar jag fick på mig att fotografera Alice från diket var det tillbaka ut i publikhavet. Ställde mig på en bänk och blickade ut; världens största hav av människor. För att vara Liseberg i alla fall.
22 000. Tjugotvåtusen stycken människor.
Shit on the pitt asså.


Om ni vill se mer bilder från Alice Cooper
tycker jag att ni ska komma och kolla in min fotoutställning som börjar den 20 augusti på Musikens Hus i Göteborg. Där kommer Alice, The Darkness, Rival Sons, Soundtrack of Our Lives och många, många fler fotografier att hänga.
Kolla in det vettja!

Puss och kram, fred och kärlek // Josefine

Världens bästa skiva, en botanisk trädgård och Joacim

I onsdags träffade jag Joacim.



Jag var tidig in till Göteborg, så jag gick och kollade skivor på CD-centralen.



Köpte med mig en utav världens bästa skivor för 99:-. Kändes bra.



Sedan väntade jag lite till. Gick runt och tittade på folk...



...och funderade på om jag skulle hoppa på något fordon och rymma iväg. Typ till Stockholm eller Köpenhamn.



Men det blev aldrig något med det. Istället väntade jag ytterliggare några minuter och mötte Joacim utanför centralstationen. Först gick vi och åt lunch på Wasabi. Det ligger precis mittemot Saluhallen vid Kungsportsplatsen.



Efter det promenerade vi vidare mot Slottskogen. Jag skulle hämta ut mitt funktionärsarmband inför det kommande arbetet på Way Out West.
Det gick fort, och när vi ändå var däromkring och rörde oss bestämde vi oss för att gå in på Botaniska.



"Wow! Rabarber!"



Frodigaste trädgården i stan.



Vi promenerade omkring där i trädgården bland alla träd och buskar,
för att sedan sätta oss på ett café.



Det kändes lite som Nordens Ark ett tag med alla ekorrar, måsar, kajor och sparvar som hoppade omkring där.



Kaffekillen bakom kassan frågade oss
"Jaha, vilka hejar ni på ikväll då?"
Han syftade på den där Barchelona vs Manchester United-matchen (tror jag att det var?) som skulle äga rum på Ullevi samma kväll.
"BAH! Trams! Det är ju Alice Cooper på Liseberg!" sa jag.
"...Alice? Inte fatta..." svarade han.



När vi hade druckit upp vårat kaffe åkte vi tillbaka in mot stan igen.



Vi satte oss vid näckrosdammen...



...och pratade om allt och lite till, såsom ölburkar, Alice Cooper och hur dålig jag är som inte sett någon Batman-film.
Men vi hade det trevligt.

Tiden gick. Jag blev tvungen att säga tack och hej för mig för att sedan promenera vidare ner mot Liseberg. Jag hade nämligen fått tag på fotopass till Alice Cooper-spelningen. Tjohej! Bildern från det kommer en annan gång.


Puss och kram, fred och kärlek // Josefine

Brunnsgatan i Göteborg, del ll

Puss och kram, fred och kärlek // Josefine

Ruffiga grejer på Andra Långgatan

I helgen åkte jag in till Göteborg för att jobba lite med min pågående utställning Ruff'n Stuff på L'assassino.



I Göteborg vimmlade det med folk överallt. Vädret var svalt och skönt. Hoppet om att denna sommar kaaanske kan komma tillbaka blommade upp i mitt bröst...



L'assassino ligger längst upp på Andra Långgatan. Jag promenerade dit från järntorget och stötte på fina människor på gatan.



Jag prissatte alla verk och satte mig sedan i baren med en öl.
Plötsligt plingar min telefon och jag får reda på att jag fått fotopass till Alice Cooper på Liseberg!
Hallelujah, praise the lord!
Efter en liten stund kom några kända ansikten förbi...



Superlife-pojkarna kom förbi och spelade in någon form av Veckans Unning-video. Eller... unning och unning. Caffe Coretto var väl mer en Veckans Uschling, tycker jag. Någon italiensk kaffekask med grappa. Uuh.



Madeleine och de andra tjejerna på andra sidan bordet blev inte så imponerade.
"UH! Vidrigt!"



Tja,
om ni har vägarna förbi Andra Långgatan och L'assassino under augusti så får ni jättegärna titta in och kolla in mina verk. Då blir jag glad.
Vi kanske ses där!


Puss och kram, fred och kärlek // Josefine

I'm king size, I'm paralyzed

Det var förvisso några dagar sedan "the boss" besökte Göteborg för två spelningar på Göteborg. Men jag tänkte ändå dela med av vad jag gjorde den helgen.



Samma dag som Bruce gjorde sin andra spelning på Ullevi blev jag medbjuden till Göteborg av min pappa. Vi åkte till Heaven 23, här i en prototyp av legobitar som tydligen skulle ha tagit fyra månader att bygga.



Pappa och jag var hungriga. Tur för oss det, med tanke på vad som komma skulle.



Heaven 23 är känd för sin skybar och utsikt över Göteborg.
Eftersom det var The Big Bad Bruce-helg i stan var det självklart fullsatt uppe (till och med kö till hissen upp!), så pappa och jag slog oss ner på restaurangen på bottenplan.



Den lever upp till namnet, King Size. 200 g handskalade räkor. Har hört att de serverar 35 ton räkor varje år på de där rågbröden. Crazy.



Här är min pappa. Vissa säger vi är lika. Andra säger...att vi inte alls är lika.
Vi är väl ganska lika när det kommer till att fotografera och instagram:a vår mat i alla fall.



Ute i Hotelfoajen uppmärksammades Bruce Springsteens ankomst till staden.



Det pågick en jättefin fotoutställning där med massa konsertbilder från Bruces olika spelningar i Sverige sen 80-talet. Brevid varje bild stod de en liten rolig anekdot om sverigebesöken.



Pappa, som naturligtvis hade biljetter till båda konserterna med Bruce, var uppslukad av bilderna.



Jag, som inte är någon jättemegafan av Bruce blev också imponerad. Nästan så att jag började tycka om hela gänget efter att ha läst alla bildtexter. Riktigt fint var det!



Instagram-dokumentation är naturligtvis viktigt.
Vill ni se mina bilder på Instagram kan ni alltid söka på jsvin.
Och...tja, om ni vill se min pappas bilder så skriver ni bara stabil56. Det är stabilt!



Det började ösregna utanför hotellet. Vi bestämde oss för att vänta lite med att gå ut. Istället gick vi till Incontro och deras pianobar med livemusik.



Där spelade LittlE Street Band. Självklart ett tributeband till Bruce Springsteen & Little E Street Band.



Jag kände mig lite halvt obekväm med både placet och att inte kunna så väldans många Bruce-låtar...



...men pappa var ju gó och glad.
Jag med. Och mätt.
Sedan skiljdes vi åt. Pappa åkte vidare till Ullevi för att se den fem getingar-belönade konserten med bossen, medan jag vandrade åt ett annat håll i ett ösregnigt Göteborg.


Puss och kram, fred och kärlek // Josefine