lördag, juli 31, 2010

Norsesund tog min DJ-oskuld

"Stick du iväg min vän till stora kärleken, men låt ljuset vara tänt..."

Jag har precis käkat frulle. När jag kom ner imorse strax innan 10:00 hade mamma dukat fram smörgåsar och kokat ägg. Kändes bra. Jag är lite trött idag.
Igårkväll spelade jag, Ola och Louie skivor på Norsesunds stationshus. Vi hade temat svenskt 70-tal vilket resulterade att det blev mycket Pugh, Nationalteatern, Ola Magnell och Kebnekajse. Till skillnad från dagen därpå så var det en lugn kväll på stationen med ganska lite folk. Kvällen innan hade det varit publikrekord då puben haft quizafton.

Det var första gången jag agerade DJ. Ola visade ett nytt (för mig) program som vi använde oss utav. Kanonkul att sitta och försöka få låtarna att gå in i varandra på ett sånt där snyggt "dj-sätt" och få det hela att passa in. Lite svårt ibland, men kul var det. Jag blev sugen på att köpa en bärbar dator och ladda hem DJ-programmet. Faen, det hade vart nåt...

Jag hade försökt ragga folk på Facebook till stationen, det är alltid kul när det kommer ett gäng man känner. Elisabeth Gadd tillsammans med hennes man Carl-Johan, Cecilia och hennes lillasyster Isabella kom. Louise chef på Jordnära kom också. Höhö. Ganska kul.
Inte nog med det så kom Anders,en barndomskompis till mamma som hon inte träffat på över 20 år. Jag och Louie har aldrig träffat honom. Eller, jo - okey. Men det räknas inte riktigt när man är knappt 30 centimeter. Jag kommer iallafall inte ihåg honom. Det är tack vare Facebook man fått kontakt med honom (God Bless Facebook, fantastisk grej det där...).

Fram till 22:45 spelade vi musik. Tillslut vad vi tvugna att sticka. Dagen därpå skulle Louie jobba och senare barnkalas för kusinens barn Tuva som firar ett år.
Vi tackade för oss och lät Ola fortsätta spela upp musik.

Norsesund tog min DJ-oskuld. Jag hoppas på att det blir många fler tillfällen att agera DJ!
Nu ska jag forsätta försöka ladda ner DJ-programmet vi använde oss av.
So far så går det...nä, *fult ord*.

fredag, juli 30, 2010

Norsesunds Stationshus





Avsluta juli-månad på bästa möjliga tänkbara sätt- kom till Norsesunds Stationshus (40 minuter med tåg från Göteborg, eller knappt tio minuter med tåg från Alingsås) mellan kl 16:00 och 22:00.

Jag, tillsammans med Louie och Ola Åstrand spelar musik från det svenska 70-talet i vårat DJ-bås.
Det blir Pugh, November, Kebnekaise, Träd Gräs & Stenar och annan smällfet bra musik.

onsdag, juli 28, 2010

A day in life

Näej fy usch, den här dagen vill jag inte vara med om igen. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Och tur är väl det kanske, för jädrar vad mycket saker man tänker på jämt. Man fantiserar om sånt man inte vill ska hända, men som faktiskt skulle kunna hända!
Jag menar, ibland tänker jag på hur det skulle vara om jag blev påkörd, ramla från någon bro eller bli ihjälslagen. Vad skulle hända då? Vilka skulle komma till min begravning? Och vad händer sen? Efter döden? Ett liv efter detta eller bara hamna i himlen?
Äh, jag vettefaen. Man tänker mycket. Det gör man.

Fin bild va?
Nä, det är den inte. Jag vet. Den är skitful. Tråkig och ointressant. Men den ger iallafall en liten inblick i min dag. Jag och mamma käkade lunch och fikade på Paprika i Nordstan i Göteborg. Inte så jättelajban. Vi var båda trötta, sega och hängiga.
Suck. Aja, jag fick iallafall med mig en platta med Movements och en skjorta från Monki hem.
Asså nu får jag ta och bli lite glad. Eller, jag menar... klart jag är glad! Jag är skitglad. Gladast!
Tack för mig.

söndag, juli 25, 2010

When you're strange on the Avenyn

Igårkväll tog jag tåget mot Göteborg från Alingsås tillsammans med Bison och Louie. Vi skulle se filmen When you're Strange. Tanken var att David skulle hänga med också, men strax innan vi skulle åka iväg sms:ar han och säger att han var tvungen att jobba. Då kände man lite sådär "FUUUU!" (om ni inte sett den här fantastiska skapelse tycker jag verkligen att ni ska titta på http://fuuuucomics.com/. Alltså, det kanske inte är så roligt...eller, jo - det är det ju. Men det nog bara för att jag och min syster är dumma. Aja, skitsamma! Nu kör jag vidare med bloggen.)
David följde inte med, men jag, Bison och Louise hade det fint i stan ändå. Det var inte så jättemycket folk i stan trots att det var Gothia Cup. Några fotbollsspelare med färgstarka tröjor här och var, men inte mycket mer än så. Det var en fin lördagkväll.
Med över en timme kvar till att filmen skulle visas så bestämde vi oss för att gå till Parken, en klubb/bar på Avenyn. Vi köpte varsin dricka och satte oss i ett bås. Pratade lite om allt möjligt. Hade det ganska nice.

När klockan började närma sig 20:00 gick vi tillbaka till Roys (det heter väl Royal egentligen?!) för att vänta där den sista kvarten. Just då hör och får jag syn på ett band som spelar framför Poseidon. "Vänta lite! Ge mig två minuter!" säger jag till Bison och Louie och springer iväg mot bandet. Det låter bra om dem! Lite Mando Diao-sväng över det hela.
Några andra står redan och plåtar bandet. Jag antog att det var kompisar eller bekanta till dem, men jag tog några steg fram och började plåta jag med. Under tiden jag fotograferar ser jag i ögonvrån att någon tar kort på mig mig.
"Tar du kort på mig tänker jag ta kort på dig!" tänkte jag och vrider kameran mot "gubben" som hade fotograferat mig. Men så, innan jag hinner trycka av, ser jag till min förtjusning att det är Ray! Min fotolärare Raymond från medieprogrammet. Alla älskar Raymond!


Faen vad glad jag blev när jag såg honom. Det kändes som en evighet sen jag såg han sist. Fast, det var det väl? Liiite i alla fall? Över en månad. Det är lång tid.
Vi hann byta några ord med varandra innan jag var tvungen att sticka in till bion där Louie och Bison redan hade bänkat sig. Om jag hade kunnat så hade jag fotograferat där inne, men utanför salongen satt en stor fet plansch om att "FÖRBJUDET ATT FOTOGRAFERA, FILMA OCH SPELA IN LJUD! BÖTER UPP TILL 20. 000!". Så jag kände liksom lite "Nja... jag vågar inte chansa". Lite lustigt, för när vi kom in i salongen stod en dam och plåtade som en galning runt i hela salongen med sin lilla digitalkamera. Höhö. Nåja...
Jag, Bison och Louie äter "Sveriges mest köpta bilar" och väntar på att bion ska sätta igång. Och tillslut, ja... den gör faktiskt det...

Johnny Depp är berättare genom hela filmen. Han pratar lungt. Skönt att lyssna på. Han berättar hela The Doors historia. Från det hur alla medlemar gick på UCLA och studerade film (Jim Morrison fick knappt godkänt när alla elever fick uppgiften att göra en kortfilm) till inspelningen av första plattan, vidare genom deras karriär. Från toppen till botten, lite upp igen och sen återigen ner i botten. En väldigt turbulent historia måste jag säga.
Ibörjan av filmen var jag ganska glad. Jag njöt av musiken och tyckte allt var så fint och bra. Sen började det gå utför. Jag blev lite ledsen, sen sur på Jim som betedde sig som ett svin. Skitarg. Sen glad igen, för då började det gå bra för bandet igen. Fast... det varade inte så länge. Jag blev besviken på Jim som bara knarkade och drack hela tiden. Skitarg ännu en gång. Och sen...sen, så blev jag ledsen. Ledsen. Började lipa lite nästan. Bet mig i läppen för att hålla tillbaka tårarna. Det var så...så fint och så sorligt på samma gång. "Uh-hu..."
Efteråt ville jag bara åka hem. Sätta på skivspelaren och måla. Måla. Måla. Måla. Bara måla och lyssna på The Doors. Jag hade blivit som hypnotiserad av filmen.
Bison och Louie skrattade åt mig efteråt när jag berättade hur jag kände mig.
Klockan var över 22:00 när vi började gå tillbaka mot stationen igen för att ta tåget hem till Alingsås. Jag var speedad. Sjöng på Doors-låten Touch Me hela vägen och dansade som aldrig förr. "Come on, come on, come on and touch me baby! Can't you see that I'm not afraid?!"
Min "hem och måla"-känsla försvann och istället ville jag stanna idag. Det var en sån fin och härlig sommarkväll. Men, jaja - vi stack hem hursomhelst. Pratade konstant om allt och ingenting. De andra tröttnade på mig så jag satte mig ett säte framför dem och lyssnade på Aerosmith. Jag hade ingen The Doors på Mp3-spelaren (FUUUU!!!).

Idag har det regnat hela dagen lång. En skön söndag, tycker jag. Och vet ni vad jag har gjort? Nä, det kan ni nog aaaldrig gissa.

Okey, jag har målat. Målat. Målat. Målat. Målat och lyssnat på The Doors hela dagen lång.

Dörrarna




The Doors. The Doors. The Doors. Jag menar, vad annars?
Vilket band, om inte The Doors, hade passat den här regniga, kalla och gråa söndagen i slutet av juli? Och vilket annat band, om inte The Doors, hade jag kunnat lyssna på efter gårdagens filmvisning på avenyn igårkväll? Nä. Precis.

Jag sitter i tröja och jeansshort med mina ben inlindat i en filt. Utanför fönstret regnar det, himlen är tråk-grå och gräset bara växer och växer. Vår gräsklippare är på lagning.
Mamma ligger och sover och Louie är och jobbar. Jag låtsas att jag har huset för mig själv och lyssnar på The Doors debutplatta från 1966. Ett album som bara tog fem dagar att spela in. Ray håller på med sitt orgelsolo just nu på deras genombrottssingel Light my Fire. Låten som var nära på att bli avstängd från alla radiostationer och tv-program på grund av textraden "Girl we couldn't get much higher...". På tal om det så har de tagit bort, på inledningslåten Break on through, när Jim skriker "She get high!" flera gånger om. Istället är det bara "She get... She get..." hela tiden. Höhö. Det kändes konstigt när man gick höra orginalversionen första gången, då han sjöng hela meningen. Man hade liksom ställt in sig på en version och...ja, ni förstår.


Öh, föresten...
Jag har sett filmen nu! "Rockumentären" When you're Strange om The Doors. Faen vad fin den var. Jag ska berätta mer i nästa inlägg.

lördag, juli 24, 2010

When you're strange


Puuuuh!
Jag har precis slängt i mig middagen. Om ungefär en halvtimme drar jag vidare till Göteborg tillsammans med "Big Bad Bison" och Louie. Där ska vi möta David, en kompis vi träffade för någon vecka sedan på Henriksberg, och därefter gå till Roys Bio. Vi ska kolla in musikdokumentären, eller ska man säga Rockumentären, om The Doors - When You're Strange. Ska bli kanonkul. Jag har lite höga förväntnignar på filmen då jag hört mycket gott om den. Det är alltid lite jobbigt att kolla på musikfilmer/dokumentärer om ens förebilder. Man är så rädd att de ska ge en fel bild om hur bandet/artisten är. Att de målar upp honom/henne/dem som en egoistisk, dum, äcklig, hemsk idiot eller något sånt. U-hu. Men som sagt, jag har hört mycket bra om filmen. Det blir kul. Det blir bra. Allt är bra.
Kolla in bilden föresten. Jag och mamma körde lite photosession i musikrummet. Hämtade en gammal fram från källaren och poserade lite medan mamma plåtade. Gick ju hur bra som helst!

fredag, juli 23, 2010

UNHAPPY GIRL!


VAFALLS?! VAD ÄR DET HÄR?! VARFÖR JAG?! VARFÖR VI?!

Imorgon lördag hade varit en underbar, alldeles fantastiskt strålande och perfekt dag för att kolla på When You're Strange, dokumentärfilmen om The Doors av Tom DiCillo. Men nähä, inte det. Nu när jag kollade in SF-sida så hade de tagit bort det jag nog hade studerat bara någon dag tidigare. Då minsann, ja då stod det klart och tydligt att filmen gick på lördagen. Men så...nähä? Vart står det nu då?
Jag ringde till SF. En liten tjej svarade.
"Nä, tyvärr - den går bara i Stockholm numera!"
"...ja...ha...det var ju...tråkigt."

TRÅKIGT SOM /(#%!?)&*!!! VAD SKA JAG GÖRA NU DÅ DA?! AAAAAAH!!!!!

Berryfields forever


Så! Hör och häpna, ingen müsli med russin till frukost den här morgonen. Hur känns det? Jotack, jag lever. Går och står. Jag fick ju faktiskt havregrynsgröt. Fruktansvärt gott. Numnum...!

Snygg uppläggning av bären också, må jag säga. Jag kämpade faktiskt med det. Igårkväll plockade jag hallon från Louie land, jordgubbar (jordgubbEN i detta fall) från mammas och blåbären från skogen. La det i en skål på köksbordet. Ingen vågade väl ta. Tur för mig. Jag fick ju en go (och jädrans snygg måste jag tillägga igen) frukost.

Waiting for the sun

Det var en mycket fin kväll igår. Mer än gärna hade jag viljat ragga ihop ett gäng, ringa några samtal och bjuda in på "sitta-och-chilla-i-trädgården-och-bara-tjöta-och-njuta"-kväll. Tagit ut cd-spelaren, lyssnat på musik och suttit i gräset och bara va. Prata, dricka lite och suga in all den näring som fanns i sommarkvällen. Det var så fint.
Det är svårt att ta kort på solnedgångar. Jag tycker liksom man aldrig får med den där riktiga känslan som var när man tog bilden. Visst, det är vackra färger och allt det där - jättebra, fint. Men... where's the love? The feeeling, you know!

Dessa två bilder har jag knappt redigerat. Jag har dragit ner färgmättnaden och höjt kontrasten en aning, men mer än så är det inte. Men som sagt, det är svårt att få med och visa hur fint det faktiskt var. Det bästa sättet är känna det är att uppleva det. Så nästa gång mina vänner, bli inte förvånad om era mobiltelefoner vibrerar och ni ser att det är jag som ringer. Jag fick reda på häromdagen att det bara är fyra veckor kvar av ledigheten... Bäst att njuta och ta in allting nu.

School's out



Min syster har alltid varit ett stort Alice Cooper-fan. När hon hade sin Alice-period för ett par år sedan lät jag henne ha det. Jag tyckte han var bra, men inte så mycket mer än det. Jag var nöjd med att ha Aerosmith som "mitt band".
Ett av Alice album, School's out, tyckte jag då var sådär. Jag tyckte den var svårlyssnad.
Idag är det en heeelt annan sak. För jädrar i min låda vad bra plattan är!
Luney Tune har gått på repeat i datorn, mp3:n och cd-spelaren.

Jag har återupptäckt mängder med gamla plattor den senaste tiden. Jag tar fram skivor jag inte lyssnat på flera år och njuter. Det kändes liksom inte som jag fick "lyssna färdigt" på dem. Nu tar jag ingen allt det där igen och igårkväll låg jag och lysnade på musik i hörlurar innan jag skulle sova.
Superskönt. Underbart. Nu är jag hemma igen.

torsdag, juli 22, 2010

Young, wild and free...eller?


Imorse gick jag upp 07:30. Kände verkligen för att sova vidare. Jädrans vad trött jag var. Men idag hade jag ett möte inplanerat i schemat. Klockan 09:50 skulle jag nämligen ta bussen mot Alingsås tillsammans med Louise. Vi hade tänkt ta en fika och sitta och snacka lite. Träffas lite sådär bara, inget märkvärdigt. Vi hade inte setts på ett tag, så det var trevligt att få träffa henne igen. Vi pratade mest om framtiden. Vi båda, 18 år och undrar; hur blir det med jobb, skola, partner, körkort, flytta hemifrån, familj? Faen också.

Jag vet inte. Det är så mycket saker som man borde göra hela tiden. Kanske stressar jag upp mig i onödan. Men vissa grejer är svåra att koppla bort. Jobb och körkort te x. Det kommer snart... Det är på G.
Man ska nog inte försöka tänka så mycket. Lev i nuet. Lätt att säga, svårt att utföra. Men, tja...
Vi får försöka helt enkelt.

We rand down to the sea


Igår kväll tog vi en tur till Vanderydsvattnet. Det ligger strax innan Koberg om man kör mot Trollhättan från Sollebrunn. Vi packade en liten picknickkorg och körde iväg när Louie kom hem från jobbet.

Det var en fin kväll och jag ångrar mig så att jag inte tog med kameran. Jag har alltid med den, vart jag än går. Knappt att jag kan gå och köpa mjölk utan den. Men så, den här kvällen kände jag bara Nä, jag lämnar den hemma ikväll.
Det skulle jag inte ha gjort.

En sån vacker kväll det var!
Solen lyste så märkligt genom molnen, svagt gul/orange/blått ljus över hela himlen. Sen började det regna, men tyst. Tyst, tyst regn över hela sjön. Plötsligt ser vi, ca 300 meter framför oss hur det börjar ösregna, samtidigt som det var helt torrt hos oss. Väldigt faschinerande att se, faktiskt. Men naturligtvis kom regnet även till oss bara några minuter senare. Det blev inget ösregn, men nog regnade det.

Översta bilden har mamma tagit. Jag dricker kaffe och ser ut över vattnet. Den andra bilden har jag tagit. Sen jag fick min Canon 550D har mamma tagit över min gamla digitalkamera. Jag var tvungen att ta ett kort från denna kväll, det var så fint..

onsdag, juli 21, 2010

All things must pass



Alla vet väl vem George Harrison är. Om inte... ja, jag finner inga ord. Dumma!
George är jag väl bekant med genom The Beatles som vi spelar mer än ofta här hemma. Däremot är jag inte lika nära hans sologrejer. Så nu när jag letade efter en platta bland mammas vinylskivor hittade jag den här med honom, All Things Must Pass.
En skiva som jag så många, många gånger sett där, men aldrig fått för mig att spela. Tills nu.
Så nu sitter jag här, lyssnar på My Sweet Lord och diggar.
Det är ju bra! Go George! Go!
Aldrig förr har det varit så skönt att lyssna på musik, som om en spärr har släppt. Släpper alla hämningar och sätter på det som faller mig in. Spelar ingen roll om det är Supagroup, Billy Idol (jora, han lyssnade jag på imorse också!), Boomtoown Rats (jajamen, de hann jag också med!) eller George - allt är så bra! Faen vad bra musiksmak vi har i den här familjen. Vi är bäst.

All I have are memories



07:57 gick jag upp ur sängen. Samma tid varenda dag. Spelar ingen roll när jag går och lägger mig. Häromdagen satt jag uppe till halv tolv och bara målade, för att dagen därpå gå upp runt 7-tiden. Fast... det gör inte mig något. Jag gillar att gå upp tidigt, så har man hela dagen framför sig.
Har precis käkat frulle, det gamla vanliga med müsli och 7 liter russin ni vet. Jag får nog börja variera mig. Nåja, jag får ju mycket järn tack vare russinen.

Ställde mig framför skivsamlingen och försökte hitta något passande. Jag orkade inte med P3: skånska sommarpratare i morgonpasset. Ögonen gick fram och tillbaka över massa plattor. Det är nästan kul att bara titta på dem. Det dyker upp så många minnen från den tiden då man lyssnade på dem. Guns'n Roses te x. Jag lyssnar aldrig på dem nu, jag avskyr dem. Men igår, när Louie hade vår blåbärsplockarkompis Bison på besök, spelade han Civil War på gitarren här brevid. Å när jag tänker efter är den låten riktigt bra. Kanske ska man ge det en chans igen?

Nåja, det blev iallafall inte Guns den här morgonen. Istället satte jag på en platta med Supagroup. Också ett band som ger en massa minnen, trots att allt som jag kommer ihåg från den utspelar sig under en kväll.
Supagroup var förband till Backyard Babies en gång i tiden då de spelade på Trädgårn' i Göteborg. Tror det var 2005. För övrigt första gången jag såg Backyard Babies. Det blev en positiv överraskning när Supagroup lirade, det lät riktigt bra. Klassisk rock, väldigt AC/DC över det hela. Vi köpte en platta, Rules, efter spelningen och träffade sedan bandet i baren. Det blev helt saliga när jag räckte fram plattan och en penna för att få dem att singera.
"AH MY GOD! LOOK WHAT YOU GOT!"
De singerade och skrev små hälsningar i häftet. Det är kul att läsa det nu. "Josefhine, I fucking... (ser inte vad det står?), "My girl Josephine, how do you do?" och "Thank you Miss Josephine!". Sångaren stod och snackade Alice Cooper, hur nära vänner de var, med mamma och Louie.
Jag undrar om bandet fortfarande finns kvar. Minns att jag lyssnade lite på deras andra platta på Myspace och tyckte att det lät sådär.

Så, ja... jag satte på plattan nu. Förr tyckte jag att den var svinbra. Nu är det mer... ja, den är bra, men inte bäst. En ganska skön platta, men ingen topp fem.
Men som sagt, vilka minnen musik kan ge. Det är helt fantastiskt att vissa låtar kan sitta så djup. Hur glad man kan bli, ledsen, arg och allt annat däremellan. Wow.

tisdag, juli 20, 2010

Blåbärsplockning och Mustasch


Årets första blåbärsplockning är avklarad. Tillsammans med The Big Bad Bison från Alingsås och syster Louie begav jag mig iväg mot Erska skogar för en liten plocktur. Med en picknickkorg och cd-spelare satte vi oss ute i skogen uppe i Erska. Lyssnade på en jädra blandad musik som Korn, Alice Cooper, Dropkick Murphys, Rolling Stones, Backyard Babies och Lynard Skynard. Våra mp3-spelare skiljde sig en aning från varandra, men det gick bra ändå. Vi fick ihop tillräckligt mycket för att göra en blåbärspaj senare på kvällen.

Det har varit en ganska soft dag. Men nu, de senaste timmarna, har jag börjat sega ihop. Känner mig både grinig och ledsen, utan någon riktigt anledning. Känns töntigt. Det är töntigt.

Satt och lyssnade på Mustasch platta The Latest Version of the truth för att få en liten självförtroende-kick. Det gick sådär, men jävlar i min låda vad bra den skivan är. Fantastiskt. The finest piece of art. Otroligt.
Men imorgon, en ny dag. En underbar dag

Sympathy for the devil

Åh, jag blir irriterad på blogg.se. Jag vet inte om ni varit där inne och kollat redan, men min sida ser ingé vidare ut. Skittråkig. Jag är ingé vidare på det här med bloggdesign, trots att jag ändrar här på blogspot.com stup i kvarten. Blogg.se däremot, nae - där skiter det sig totalt. Så mycket tecken och koder som ska klistras in överallt och spelar roll för att det verkligen ska vara läsbart. Jag börjar ångra att jag startade en till blogg där överhuvudtaget. Jag hade så stora planer och ideer med den, men...näe. Faen också. Vad ledsen jag blev nu. U-hu.
"Gammal skit?!" Som sagt, jag satt och målade igår.

Music is your only friend until the end

God Morgon, jag sitter och lyssnar på Alice Cooper. Love it to death, det måste nog vara en av världens platta genom tiderna. Satte på den häromdagen när jag och mamma försökte städa huset. Asså herregud - att den var bra visste jag, men inte så bra! Jag fick ett såntdär töntigt smile och bara satt och fnittra för mig själv. Det var så bra. Så bra.
Jag var ensam hemma stor del av dagen. Louie jobbade, mamma likaså. Jag lagade mat, quornpaj med smak av chili och paprika. Det gick att äta.
Det hände något igår, en propp igen. Jag började inte ringa runt till folk igen som jag gjorde för en vecka sedan. Nope. Jag lyssnade på musik. Alltså, sådär mycket på musik. Jag lyssnar alltid på musik. Men inte såhär intensivt. Ett tag satt jag bara på golvet och lyssnade, sjöng med och njöt. Det var jätteskoj, och framförallt väldigt skönt.
Aerosmith platta Rocks (tack vare Slash självbiografi tog jag fram den igen, den var precis lika bra som jag minns och som han beskrev i boken), Queens Sheer Heart Attack och The Doors Strange Days. Det blev mycket Doors den kvällen då jag satt och målade. Målade och målade. Målade mina konstiga former som jag alltid gjort på lite olika saker. Det är fantastiskt vad musik kan göra med en.

"Music is your only friend until the end"

måndag, juli 19, 2010

Morgonstund har russin i mun

Nu, direkt efter frukosten, gick jag med bestämda steg mot datorn och loggade in på blogspot.com. Fast, grejen är att... jag vet inte vad jag ska skriva. Dagen har knappt kommit igång. Jag har bara ätit frukost. Müsli med sju liter russin och fem deciliter mjölk, typ. Som vanligt alltså.
Öh, tja...heh...ett litet inlägg skadar väl aldrig? Ni fick ju iallafall veta mina frukostvanor.

Så, nu drar jag. Ska på dass.
Hej då!

söndag, juli 18, 2010

Stjärnluder och kokosmjölk

Idag försökte jag städa huset. Det gick sådär. Jag kom inte längre än till musikrummet (vi kallar det fortfarande så trots att det nästan är över ett år sedan vi sålda mitt trumset och tog ner alla bilder på våra gemensamma idoler från 70-talet). Det är andra rummet..
Hallen gick bra. Mamma tog andra ändan av huset. Vi satte på Magnus Ugglas platta Vittring som vi gjort så många gånger förr när vi varit själva hemma. Louie gillar nämligen inte den plattan, då får man passa på.
"DU VA ETT STJÄRNLUDER!", "ALLTING SOM JAG VILL KAN JAG GÖRA - AAAAH!" och "ÅH ÅH ÅH ÅH ÅH - NÄR HAN KYSSTE MEJ!" dånade från högtalarna. Skoj. Vi skrattade åt hans överklass stockholmska.
Jag stod för middagen. Linser, kokosmjölk och massa indiska kryddor blev en orangeröd röra som gick ganska bra att äta. Efteråt var jag så mätt och trött att jag mest låg på golvet och försökte sortera burkar och kassettband (bring them back!). Sen hamnade jag framför datorn igen. Jag sitter ganska mycket här. Oftast skriver jag och redigerar bilder. Det är sällan jag har någon konversation med någon. Fast det gör inget. Jag är så uppe i mitt photoshoppande. Fast om det är någon som skulle villa maila eller skriva lite till mig så blir jag glad.

lördag, juli 17, 2010

My life is natural


Marc Bolan sitter inspärrad i en cd-spelare och tvingas spela hit efter hit för mig. Jag sitter tillbakalutat framför datorn och tar in varenda lite ton samtidigt som jag redigerar bilder från gårdagen.
Igår umgicks jag med Elisabeth. Vi hade bestämt möte för en liten intervju och chans för mig att få fotografera i hennes frodiga trädgård och packade ateljé. Vi hade det skönt ute i sommarsolen i hennes trädgård. Hon bjöd på hembakad blomstertårta gjord på trädgårdens skörd, som jordgubbar, aprikoser och ätliga blommor. Smakade lika gott som det låter.

Som sagt, håller på att redigera bilderna från vårat möte och skriver på intervjun med henne. Den kommer att publiceras på http://www.jsvin.blogg.se/ inom en snar framtid. Ni kan redan nu kolla in där och läsa om mitt möte med Carl-Einar Häckner och när jag fick hänga med gänget bakom hans varieté på Stora Scenen på Liseberg. Vi pratade luftballonger, duvor och inspirationskällor. Artikeln publicerades redan i fredagens AT, men ni kan nu läsa den på min andra blogg.


Efter mitt möte med Elisabeth igår sprang jag in på ICA och handlade för att därefter promenera hem. Lyssnade på Bob Dylan. Har nu insett att han gör riktigt skön musik.

Några timmar senare, vid 18-tiden, plockade Elisabeth upp mig och vi åkte in till Alingsås för att träffa Olle Ljungström och titta på poeten Bob Hansson i Nolhagaparken. Det hela avslutades med en kort visit på Norsesunds Stationshus. Perfekt, skön sommarkväll.

fredag, juli 16, 2010

Häckner bjuder in

Jag känner mig lite mörbultad. Fast på ett skönt sätt. Den senaste tiden har det varit mycket fram och tillbaka med bussar och tåg kors och tvärs. Någonting hände i måndag. Proppen har gått, fast på ett positivt sätt. Jag fick tummen ur till att göra så mycket saker.
Jag ringde nog närmare ett tiotal samtal under förmiddagen. Jag var på hugget och ville sätta igång att skriva, åka ut, iväg, plåta! Allting! Jag ringde till Liseberg, försökte få tag på Carl-Einar Häckner, ringde hans pappa, ringde till Olle Ljungström, en teaterskådis i Göteborg, konstnären Ola Åstrand oc... asså jädrar vad roligt och skönt det kändes efteråt.

Den här veckan har varit fullspäckad med olika möten. I onsdags träffade jag Carl-Einar Häckner (se bilden till höger) och fick hälsa på honom i hans loge bakom scenen. Vi pratade duvor, trolleri och luftballonger. Han är snäll. Idag, fredag, kom artikeln i Alingsås Tidning - kolla in den vettja!
I samma veva träffade jag David från förra helgen. Vi träffades på Henriksberg i Göteborg då bl.a The Spiders spelade där. Kolla in några äldre inlägg så hänger ni med! Jag, Louie och han diskuterade musik, åt glass och kollade på Häckner. Skön sommarkväll i Göteborg.

Igår torsdag tog jag tåget och hoppade av i Norsesund. Där hälsade jag på konstnären Ola Åstrand. Mycket snäll, lugn och gó människa. Mycket bra musiksmak dessutom. Mycket bra. En intervju med honom kommer förhoppningsvis i måndagens upplaga av Alingsås Tidning.
Efter hand kommer alla mina intervjuer, artiklar och reportage publiceras på http://www.jsvin.blogg.se/. Där kommer även texter med människor som inte har med Alingsås Tidning att göra publiceras. You will see...

Om några timmar drar jag iväg igen. Den här gången hälsar jag på Elisabeth Gadd. Hon är konstnär och trädgårdsfantast och bor här nere i Sollebrunn. Ska bli kul!
Well, well... en kort liten statusuppdatering blev det där. Nu ska jag fortsätta med min text om Ola. Tackar för mig!

torsdag, juli 15, 2010

Asså, såhär ligger det till...

För att klargöra det hela lite...
Nej, jag har inte lämnat http://www.jsvin.blogspot.com/ för gott, men däremot har jag skapat en ny blogg på http://www.jsvin.blogg.se/. Jag kommer att fortsätta blogga här som vanligt (nope, sorry folks - ni blir inte av med mig. Än). På blogg.se kommer jag istället koncentrera mig på att publicera texter, intervjuer och reportage jag gjort. Både från Alingsås Tidning och utöver det. Dessutom blir det större, fler och mer bilder. Jag tänker satsa på min "text och musik"-idé som jag skrev om tidigare i den här bloggen. Det blir bra. Det blir det.

Vad ska jag skriva om här då?
Tja, det blir ungefär detsamma som det varit so far. Lite tankar om dittan och datten, spontaninlägg om händelser i vardagen, en låt jag lyssnat på, en bok jag läser, en kopp kaffe jag druckit eller nåt i den stilen.
"Tja tja bloggen, har käkat frulle och ska nu bada med Peter-Niklas!" kind of...
Läs så får ni se.
Tackar för mig.

tisdag, juli 13, 2010

Slash it!

Näep, jag kunde inte hålla mig.
Jag började på nästa biografi igårkväll. Slash. "Det kan verka överdrivet... men det betyder inte att det inte har hänt." Vi får se hur det här går. Nikki Sixx var väldigt nära vän till Slash då Mötley Crüe och Guns'n Roses turnerade tillsammans i slutet av 80-talet, så man fick lära känna Slash genom Nikki då han berättade om deras festande och knarkande. Hooks och shots hit och dit...

Samtidigt har jag fått höra hur "gullig" och "fin" den här boken verkligen är. En kompis till mig ha läst den, och hon tyckte inte alls den var så "överdriven" som det är sagt om den. Jag har redan på känn, efter bara 50 sidor, att den är bättre än Nikkis bok. Visserligen är de skrivna på helt olika sätt. Nikkis innehåller dagboksanteckningar från då han knarkade som värst, i den här boken så berättar Slash bara om sitt liv. Från barndomen då han följede med sin mor på alla konserter och möten med stora artister då hon var designer, samt sin far som var konstnär. Jag har precis kommit till den delen då Slash berättar om hur han började intressera sig för cykling. Vi får se vad som händer härnäst...

måndag, juli 12, 2010

One day, or another...

En gammal stenkaka snurrar, varv efter varv. Det är
Tears som hörs i hela huset. Mammas gamla skivor från 70-talet. Det låter Sweet blandat med Slade. Som The Ark (fast bättre) om vi skulle ta och jämföra med musiken med något nyare band.

Solen lyser varmt. Lite för varmt, men det går. Jag överlever. Iallafall en liten stund till. Jag läste ut min bok Heroin Diaries för någon dag sedan föresten. Jag gillar biografier, det är intressant och kul att sätta in sig i någon annans liv för ett tag då och då. Mitt omdöme av boken... tja, den var bra. Eller bra och bra. Det är väl aldrig bra att knarka, dricka och knulla 24/7. Vad vet jag, men jag tror inte det. Tragisk är nog en bättre beskrivning av Nikki Sixx och hans livsstil under 80-talet. Herregud. Jag har sagt det förr och säger det igen - att den killen lever än idag är svårt att förstå. Han skulle alltid vara ett strå vassare än alla andra. Jag vill inte berätta de mest vulgära delarna i boken, det känns inte så angeläget och passande att berätta det här. Läs själva och låt er själva häpnas. Blä.


- kilar iväg och byter skiva -

Från Tears till Blondie. Jag är i en 70-talsperiod nu. Tar en paus från det psykedeliska 60-talet. Jag köpte en till biografi samtidigt som Heroin Diaries. Slash. Nu när jag kommit in i en läsperiod igen ville jag genast ha något annat att läsa efter Nikkis, fast jag väntar med Slash. Började istället på Ulf Lundells klassiker Jack. Har sett filmen en gång i tiden (okey, samma del av filmen två gånger, aldrig början på den...). Jag försökte läsa boken en gång för typ tre år sedan, men kom aldrig särskilt långt. Nu gör jag ett nytt försök.
Jaja, det var dagens Bokklubbmöte med Josefine Larsson. Symöte nästa.

Ikväll ska jag träffa Cecilia och prata om vårat projekt med fotostudion i Sollebrunn. Jag hoppas att det blir något, bara något litet. Lite grann sådär. Något!Det ska nog gå bra. Det går bra.

Nu drar jag härifrån.
Tackar för mig.

söndag, juli 11, 2010

Henriksberg och Myspace

När jag skriver det här sitter jag och dricker "efter maten-kaffe" och äter på en kardemummaskorpa. Jag är mätt och glad, men känner mig lite trött i ögonen. Fast det är väl inte så konstigt med tanke på gårdagen. För vilken kväll vi hade på Henriksberg!




Jag och Louie åkte med tåget in till Göteborg kl 20:00. Jag var på gott humör och satt och sjöng på låtar från Magnus Ugglas Vittring-platta från 78 (tror jag?). En liten förfest för mig själv bak i bilen på vägen mot Alingsås.På tåget försvann både jag och Louie i våra egna tankar då vi lyssnade på musik. Det är så skönt att lyssna på musik när man åker tåg och buss. Man förlorar sig in i det. Får små egna musikvideos framför sig och hamnar i sin egna värld där allt är tillåtet att tänka och fantisera om. Ingen kan komma och säga "Usch!", "Det där kan du glömma!" eller "Vad barnslig du är!". På tal om det måste jag byta ut lite musik på min mp3. Samma låtar går om och om igen. Varför utnyttjar jag inte min lagringskapacitet på 8 gb fullt ut?

Framme i Göteborg tog vi spårvagnen vidare upp till Majorna för att hoppa av framför Bengans och Henriksberg. Vi var i ganska god tid och kunde lugn och ro lunka in på puben.
Kollade runt lite. Fint var det. Sjyst place, verkligen.
Vi gick vidare upp på takterassen. Utsikt över hela Göteborg. Inte fel. Köpte oss nåt att dricka och satt i en hörnsoffa och betraktade folket.
Hyffsat mycket folk ändå, and more was yet to come...



Några göteborgare satte sig brevid oss och började prata. Vad vi pratade om är väl inte så häpet, bara vanligt kompistjöt och det vanliga, som "Är ni tvillingar?". Nej. Nej. Och åter nej.
Första bandet började spela. Det lät bra, men jag vet inte om plastmaskerna från Buttricks var något pluspoäng. Snarare minus, tror jag. Vi ville köpa en EP med bandet för musiken var väldigt skön, men hur skulle vi få tag på dem? Vi visste ju inte hur de såg ut!
Jag hittade Rikard, basist i Gravyard, och frågade hur det går med albuminspelningen. Det har varit tyst om bandet ett tag nu, men jag har hört rykten om att plattan faktiskt är mixad och klar. Rikard, om någon, borde ju veta hur det egentligen låg till med den saken.
Han sa till mig och log lite förnöjt "Du kommer inte bli besviken..." och nickade.



Kvällens andra akt, som vi hade blivit tipsade av från en kompis i Göteborg och också den anledning till att vi åkte in, var Spiders. Medlemmar från bl.a Witchcraft och Graveyard. Mycket skoj, och väldigt bra spelning! Sprang fram och trängde mig förbi ett gäng människor som stod och diggade för att plåta. Det blev ett par sjysta bilder faktiskt.
Om ni vill lyssna på Spiders kan ni alltid kolla in deras myspace, http://www.myspace.com/fuldemo. Jag diggar't! Vi diggar't!

Vi ville ha mera dricka. Louie vann matchen efter att vi stått och skojtjaffsat om vem som skulle beställa i baren. Det blev, som vanligt och självfallet, jag som fick springa iväg. Vilket kanske bara var bra, för bakom mig i kön stod sångaren David från The Movements (Graveyard, Movements... ja, jag vet att ni kanske inte har någon som helst aning om dessa band. Till er så...tja, synd - för det är bra musik! Myspace har allt - kolla in www.myspace.com/graveyardsongs och www.myspace.com/themovements). Jag kände igen han direkt, och man vill ju säga något men vet inte alltid vad man ska säga. Jag diggar ju Movements väldigt mycket, så vafaen... då säger jag det!
Så jag hälsa och förklarade läget att jag diggade bandet och var ett fan. Han blev glad.
Vi fortsatte att snacka en stund i baren och slutade med att vi kollade på det tredje och sista bandet tillsammans. Han var störtskön. Kul!



Louie blev frälst av det sista bandet. Helt hypnotiserad av musiken. Det var kul att se. Hon var glad. Jag var glad. Kvällen var glad och go.
Klockan blev dock mycket och det var dags att bege sig hemåt. Klockan 02:15 satt vi tåget hemåt och fick sällskap av en kompis, Richard, från Alingsås. Han berättade att han hade varit på Rockbaren. Alla tre var trötta så vår natthumor var väl...ja, som natthumor brukar vara Vi pratade och skämtade om Uddevallabor, Hemköp och töntiga godisdrinkar. Vi skrattade så vi grät. Eller, iallafall jag. Jag hade skoj. Vi hade skoj. Kvällen var skoj!

Hemma i Sollebrunn vid 03:30. Trött, men glad och nöjd efter en kanonkväll på Henriksberg. Bra musik, god dricka, trevligt sällskap!

lördag, juli 10, 2010

På väg ut

Jag har dåligt samvete för att jag inte är utomhus. Men varför ska jag gå ut egentligen? Jag mår ju bara dåligt på det. Allergin gör mig till en zombie. Jag står inte ut. Vill bara börja gråta och springa in och gömma mig. Suck...
Istället ligger jag inne. Städar, bäddar, kollar mailen för många gånger (jag är väl medveten att jag inte har några nya), skriver lite, redigerar bilder och läser. Jag har 50 sidor kvar i boken. Mötley Crüe är på turné med Guns'n Roses. Hela tiden är det koks och eight balls som gäller. Ni har säkert hört det förut, men det är ett mirakel att Nikki lever än idag. Herregud säger jag bara.


Om två timmar åker vi till Alingsås. Mamma är snäll och skjutsar oss. Jag och min syster ska till Henriksberg i Göteborg. Det är tre band, bland annat ett som heter The Spiders, som spelar där ikväll. Fri entré innan kl 23:00 och happy hour fram till 22:00. Jag tänker inte dricka, jag vill plåta banden och människor. Vimmelfotograf, typ. The Spiders är ett band med medlemmar från bl.a Witchcraft och Graveyard. Dessutom är det en tjej som sjunger. Hon sjunger bra. Lite Courtney Love över rösten, hest och gött sådär. Det gillar jag. Det kan nog bli kul att plåta dem. Om jag snackar med dem före (eller innan) spelningen skulle man ju kunna säga att de kan få bilderna jag tar på dem. Faen, jag måste skaffa visitkort!


Jaja, jag har inga passande bilder till detta inlägg, därför skiter jag i det. Men efter den här kvällen, då blir det minsann bildbomber!

Och så en annan morgon...

Jag packade kameran och cyklade iväg en stund tidigare imorse. Knappt en kilometer hemifrån, men ändå. Klockan var tjugo minuter över tio och jag hade just ätit frukost. Youghurt med banan, valnötter och egenplockade jordgubbar från trädgården. Vilken lyx, bara plocka och äta. Solmogna. Hade jag tänkte ett snäpp längre hade jag unnat mig både smultron och de få mogna blåbären ute i skogen också. Gott.

I vilket fall, jag cyklade iväg. Det skramlade och lät om hjulen då en pinna hade lyckats trassla sig in i kedjorna. Vet inte hur, men det löste sig och jag kunde trampa vidare igen. Längs vägkanten såg jag mängder av röda små prickar. Smultron överallt! Det blir till att plocka dem senare. Antingen äta med de resterande jordgubbarna i trädgården med lite youghurt på eller bara äta dem som de är. Trä dem på något strå eller nåt, som man gjorde när man var liten. Eller liten och liten, det är man väl aldrig... när blir man vuxen?




Jag cyklade förbi Saxhögen, min mosters ridskola. De är i Helsingfors, Finlad nu. Det var ganska tomt på gården, förutom alla hästar som var ute och sprang för att komma undan blinningarna. Jag vill rida igen. Jag tror jag ska fråga Carina, när hon har kommit hem från Helsingfors, om jag får ta en ridtur. Det ligger ju bara några meter ifrån mig - go for it!



Cyklade lite till och kommer upp till Erska. En sandväg som leder vidare upp till Erska Scoutstuga. Jag saktade ner, lät en bil köra förbi och hoppade sedan av cykeln. La den i sanden och såg mig omkring. Allt var så fint. Som en tavla. Korn har såndär gulgrön färg man knappt kan få fast på bild. Det såg nästan målat ut när jag tittade på bilderna i efterhand i kameran.
Jag gick runt sådär en stund. Visste liksom inte vart jag skulle ta vägen. Men det gjorde inget, det behövdes inte. Ingen stress. Bara få va lite.Jag och en traktor. I Sollebrunn.
Sollebrunn...



Nä, jag är ledsen. Det känns hemskt, men nu vill jag härifrån. Nu har jag njutit nog av all råg, havre och gräs. Min näsa kliar och ögonen rinner. Gräsallergin tar kål på mig. Jag blir trött av åskvärmen som kväver mig och får mig att svettas som en gris. Det är fint, absolut. Men det känns så fruktansvärt att inte kunna vara ute och njuta av det. Jag blir bara trött och ledsen.
Jag ligger på soffan och läser Nikki Sixx dagbok, för att jag inte orkar något annat. Jag är så trött och Nikki bara knarkar och dricker hela tiden. Jag blir deppig av hans liv. Det är väl inte så bra? Jag har hundra sidor kvar. Kanske ska jag sluta?