De ensamma själarnas bar

Häromdagen åkte jag med min syster in till Göteborg. Hon skulle träffa Patrik,
och jag visste inte riktigt vad jag skulle hitta på. Gjorde en lättsam kontaktannons på Facebook;
"Lite sällskap sökes"
och fick några svar från vänner kring stan. Oron över att sitta vid
De ensamma själarnas barförsvann ganska snabbt. 

 Jag väntade på Emelie i "hörnet av Seven Eleven" med en liten kopp starkt kaffe.
Hösten är här. Kände mig nöjd över att ha valt den alldeles för stora herrjackan från Jack & Jones,
och inte "den lilla svarta" med nylonstrumpor som många andra hade valt denna kväll.
Blev lite glad i mungipan när en tjej äntrade kiosken med en helvit maxiklänning och matchande Roger Pontare-rock. Hon var unik.

 Emelie kom och visade upp sin stora handväska.
"Jag älskar att vara tjej! Stor handväska = öl att dricka i smyg på krogen!"Ekonomisk tjej.
Jag hade inte tänkt i samma banor med min nyinförskaffade väska
som var dubbelt så stor som hennes. Bara min kamera får plats så är jag lugn.
Vi slog oss i alla fall ner inne på Café Publik på Andra Långgatan.
De spelade massa bra musik där, som Small Faces.
Synd bara att samma tre låtar gick om och om igen...
Annars var det helt perfekt.

 Ajust det, här har vi henne också - hon som nappade på min kontaktannons från Facebook. Invandrare från Gislaved, jobbar inom vården, säger sig själv ha ett helveteshår och föredrar att packa ner öl istället för prinsesstårta i sin handväska (!). 

Strax innan kl 22:00 var jag tvungen att dra mig hemåt för att hinna medsista bussen mot byn. Ringde en kompis, Joacim, och pratade ett tag. Han är en av mina bästa vänner. Vi skulle egentligen ses dagen därpå, men jag hade blivit tvungen att hoppa in och jobba på mitt timvikarejobb.

Det går fler tåg, och fler bussar...

På tal om det håller jag på att göra världens bästa spelningslista för långa åkturer genom höstrusket.
Den är så fin. Jag satt och ”Hu, hu”:ade med tårar i ögonen bussen hem denna kväll.
Tack Spotify. <3

 

Det var allt för den här gången!

Puss och kram, fred och kärlek // Josefine

Uppe på morfars kontor

Mamma och jag åkte och hälsade på mormor och morfar en stund på förmiddagen idag.



De har världens finaste höns lösa ute i trädgården. Något som är ännu finare är att vi ska få ta över dem till vintern.



Morfar har ett kontor på övervåningen i huset. Snetak. Ser ut som ett litet loft med ett fönster i taket precis ovanför skrivbordet.



Jag ser likheter hos mig och morfar var det gäller att ha reda på sina papper.
Fast det är väl så; trots att det ser ut att vara världens röra och ingen som helst ordning på någonting så har man ändå någon form av koll på allt.
Jag menar, man vet alltid ungefär hur man la ett papper och hur den korsade ett annat blad.
"Jag la ju faktiskt pappret här i...tisdags när jag kom in och...sen la ett annat papper på onsdagen på den sidan och...Näej titta, här är det! Precis vad jag tänkte.",
eller så är det bara ett önsketänkande från mig och försöker intala både mig själv och er som läser att jag inte är så slarvig och ostrukturerad som man kanske man tro ibland.



Någon iPhone har morfar inte ännu. Däremot har han en surfplatta som han använder ganska ofta.



När jag flyttar hemifrån ska jag också ha ett litet krypin-kontor där jag kan sitta och jobba med alla mina grejer och projekt. Skriva, skissa på idéer, redigera...
det kommer bli så himla fint.



Utanför fönstret lyste solen, men i skuggan var det kallt och ännu en gång blev man påmind om att sommaren faktiskt är påväg att bli höst.



Den stora inramade bilden och den mörkhåriga filmstjärnarn med pipan i mitten är min morfar.
Han var, och är fortfarande förvisso, en riktigt snygging.



Jag gick ut från morfars kontor och stängde efter mig...



...för att gå ut och möta mamma och mormor. Vi gick till mormors trädgårdsland och fick med oss lite morötter och rödbetor hem som vi sedan använde till middagen hemma på Erskavägen.

En fin, enkel lördag i byn.

Puss och kram, fred och kärlek // Josefine

Om att krama om sig själv som en trollkarl och gråta i två minuter

Det var början på augusti som jag senast skrev någonting här.
Eller, äh, det behöver jag väl inte uppmärksamma. Ni som går här ibland och håller koll på mig har nog redan lagt märke till det.

Så, okey - vi fortsätter som ingenting hade hänt.

Förvisso, det där lät fel. Det finns inget "ingenting har hänt" här. Det har hänt massor av saker.
En grej, det känns att det inte längre är sommar. Atmosfären är en annan. Det blåser på ett annat sätt, det luktar anorulunda och framförallt känns allting anorlunda.
Efter onsdagens radiomöte i Partille (sedär, planering inför den kommande hösten - bara en sådan sak) skulle jag ta tåget hem till Sollebrunn. Jag stod och frös på perrongen. Jag huttrade och kramade om mig själv, precis som Carl-Einar Häckner gör i sin varitéshow han har på Liseberg varje sommar.
Jag kom hem i säng kl 00:12 den kvällen. Tack mamma för att du kunde köra mig från bussen och hem.



Jag har två fotoutställningar i Göteborg. En på Musikens Hus på Djurgårdsgatan 13 samt en på L'assassino på Andra Långgatan 35 som jag säkerligen redan uppmärksammat. Utställningen på Musikens Hus heter Live and Alive och håller på hela hösten. Ni kan läsa mer om den här.
Just nu håller jag på att jobba med en tredje som kommer att äga rum här hemma i byn. Konstanten anordnar sin årliga konstvandring kring Anten och jag är med och ställer ut för andra året i rad. Det vore kul om ni; vänner, bekanta, familj, gamla klasskamrater, facebookvänner, radiokollegor mm kommer och tittar. 1 - 2 september. Mer information hittar ni på vår hemsida, konstanten.se.
Som vanligt är jag ute i sista stund med allting. Förhoppningsvis blir det "som vanligt" all the way och att allt faktiskt löser sig i slutändan. Jag har lite för...eller, nä - glöm det. Jag HAR LÄTT för att stressa upp mig. Ganska lätt för att gråta också. Men det går över ganska fort. Jag storlipar. Riktigt "UÄÄH!" i två minuter, sen är det bra igen. "Inget konstigt aaalls...". Eller så snyftar jag och "halvgråter" länge. Ett pokerface. Säger eller gör ingenting, samtidigt som det sakta, sakta rinner tårar.



På tal om att gråta;
ibörjan på denna veckan så gjorde jag ett av mina jobbigaste avsked någonsin.
Tänkte först börja med att skriva "det är alltid lika jobbigt att göra slut", men det kan jag ju inte riktigt stå för fullt ut. Jag har inte så mycket erfarenhet av den biten då jag inte haft någon lång relation tidigare.
Mattias och jag var tillsammans i åtta månader.
Känns konstigt att tänka tillbaka på det hela.
Det är ett under att jag inte blivit ihjälgasad av all hans hårspray.
Samtidigt är det fantastiskt fint att han har orkat med mig när jag kommit dit sena kvällar med mitt DJ-case efter mina klubbkvällar samt mina utställningsalster som fått stå och ta plats i hans lägenhet.

Nu blir det inte några sena kvällar och konstverk nedpackade i väskor hos honom längre.
Det kändes fint att avsluta det hela som vänner över en middag med stekta kantareller. Och kramar. Massor av kramar. Han lyckades lära mig hur man löser ett sudoko på ett bra sätt också innan jag lämnade hans lägenhet med mina sista saker.

Så ja,
jag hoppar på mina sena nattåg som förr igen och visulaiserar om allt det där fina som jag en dag kommer att uppnå. Det kommer. Lite jävlaranamma och power bara.



En massa tack till mamma som tagit dessa bilder på mig ovan.

Puss och kram, fred och kärlek // Josefine

Världens bästa skiva, en botanisk trädgård och Joacim

I onsdags träffade jag Joacim.



Jag var tidig in till Göteborg, så jag gick och kollade skivor på CD-centralen.



Köpte med mig en utav världens bästa skivor för 99:-. Kändes bra.



Sedan väntade jag lite till. Gick runt och tittade på folk...



...och funderade på om jag skulle hoppa på något fordon och rymma iväg. Typ till Stockholm eller Köpenhamn.



Men det blev aldrig något med det. Istället väntade jag ytterliggare några minuter och mötte Joacim utanför centralstationen. Först gick vi och åt lunch på Wasabi. Det ligger precis mittemot Saluhallen vid Kungsportsplatsen.



Efter det promenerade vi vidare mot Slottskogen. Jag skulle hämta ut mitt funktionärsarmband inför det kommande arbetet på Way Out West.
Det gick fort, och när vi ändå var däromkring och rörde oss bestämde vi oss för att gå in på Botaniska.



"Wow! Rabarber!"



Frodigaste trädgården i stan.



Vi promenerade omkring där i trädgården bland alla träd och buskar,
för att sedan sätta oss på ett café.



Det kändes lite som Nordens Ark ett tag med alla ekorrar, måsar, kajor och sparvar som hoppade omkring där.



Kaffekillen bakom kassan frågade oss
"Jaha, vilka hejar ni på ikväll då?"
Han syftade på den där Barchelona vs Manchester United-matchen (tror jag att det var?) som skulle äga rum på Ullevi samma kväll.
"BAH! Trams! Det är ju Alice Cooper på Liseberg!" sa jag.
"...Alice? Inte fatta..." svarade han.



När vi hade druckit upp vårat kaffe åkte vi tillbaka in mot stan igen.



Vi satte oss vid näckrosdammen...



...och pratade om allt och lite till, såsom ölburkar, Alice Cooper och hur dålig jag är som inte sett någon Batman-film.
Men vi hade det trevligt.

Tiden gick. Jag blev tvungen att säga tack och hej för mig för att sedan promenera vidare ner mot Liseberg. Jag hade nämligen fått tag på fotopass till Alice Cooper-spelningen. Tjohej! Bildern från det kommer en annan gång.


Puss och kram, fred och kärlek // Josefine

Where there's pain, there's also some passion

Första gången tyckte du att jag "verkade va en trevlig tjej där bakom DJ-båset",
jag blev livrädd och tyckte du såg skitläskig och über80tal ut.
Du är nästan 30,
jag har just blivit 20.
Du har en lägenhet mitt inne i centrala Göteborg,
jag bor kvar hemma med mamma i ett litet samhälle 7 mil från stan.
Du är åttiotalsfantast och lyssnar på FR David och Talking Heads,
jag snor min mammas LP-skivor från 60- och 70talet.
Du pratar populärkultur och analyserar hipsters och white trash i en podcast,
jag sänder gubbmusik i en ideell närradio med 50+:are.
Du är från Kumla och säger "Det här kommer aldrig gå, och om det går så kommer det inte att gå bra",
jag är The Secret-representant som säger"Om man är positiv som fan så går allting bra!".
Du är skeptiker vill ha en vetenskaplig förklaring till allt,
jag får healing av ett medium och känner kattspöken i min säng om natten.
Du kan en partikelaccelerator utifrån och in,
jag vet knappt vad en atom är.
Du sprayar håret för länge så att vi kommer försent till festen,
jag sminkar mig för mycket och smetar ut mascara på dina sängkläder.
Du blir tyst mitt uppe i en diskussion om du får syn på din egen spegelbild,
jag byter till bebisröst i våra telefonsamtal om jag får syn på mina gossipussymussitussi gullekattungar.
Du stryker mig över ryggen när ungdomsfyllan spårar ur,
jag kramar dig när åldersnojan och andra hjärnspöken tar över.


Vi är så fruktansvärt olika, men på något sätt så har vi stått ut med varandra i nästan 8 månader nu.
Oj.
Vad som händer härnäst är det ingen som vet.
Nu vet jag i alla fall att jag är påväg till dig, Mattias. Hoppas att du köpt youghurt och kan krama mig lite extra innan jag åker ner till Liseberg och fotograferar Alice Cooper.

Åsså en grej till. Till alla er andra som läser och befinner er i Göteborg under veckan...
Jag agerar funktionär på Way Out West i veckan. Kom och säg hej, köp med lite russin som mellanmål till mig också så blir jag glad.



Puss och kram, fred och kärlek // Josefine

Inbjudan till knytkalas och 90-talet

Efter att jag hade hoppat in extra på jobbet några timmar tog jag tåget till Göteborg för att träffa ett par vänner.
Hannah hade bjudit in till knytkalas i sin lägenhet.



Från Hannahs place hördes massa 90-talspop och på tv:n visades en dokumentär om Aqua. På VHS ska tilläggas.



Robin var där också. Han hade gjort hackkorv och kokat potatis. Jag som aldrig smakat hackkorv var tveksam.
Robin satte i tårtljus i maten och genast blev det lite mysigare...



...så jag fick en "hackkorv-tårta" med potatis, korv och slutligen lite lingonsylt på.
Jag smakade, men efter två tuggor gav jag bort maten till en annan gäst som tyckte det var gudagott.
Inte min påse. Inte alls, faktiskt.



Henrik fick äta av korven han med. Han tog det hela lite bättre än jag och åt snällt.



Vi satte oss ute i vardagsrummet och pratade med några vänner. Det här är Nadja. Hon sjunger i A Cup of Coffee and a Lovesong. Kolla in dem, de är bra!



Sen ställde sig Hannah upp och utropade att vi skulle dra oss vidare...



...in mot staden med spårvagnen.



Alla var med...



...hackkorvmästaren också.



Vi tog oss till järntorget och hamnade på Kings Head. Det var fullt med folk och vårat gäng blev grupper här och var inne i lokalen.



När klockan var strax över 02 var kvällen över. Tack och hej för gott sällskap och festlig tårtmat.

Puss och kram, fred och kärlek // Josefine Larsson

På andra sidan bron

För några dagar sedan var Louie och jag ute på Tjörn.



Vi hälsade på Hannes och hans dotter Sigrid i deras sommarstuga.



Vi åt "efter midsommar"-lunch; sill och potatis.
Efter det tog vi en promenad till stranden.



Vi plockade stenar, snäckor, drack gott och chillade på klipporna.
Hannes visar hur man njuter.



Efter vår strandtripp promenderade vi tillbaka igen...



...för att äta världens smurrigaste grillning på terassen.
Nomnom!



Kvällen avslutades med svanvikning, musik och snack till sena kvällen.
Det var mys!

Puss och kram, fred och kärlek // Josefine

Teaspoon, Transwagon och The Movements @ Pustervik

Nu är det sommar! Junimånad och allts är så fantastiskt fint och bra.
1:a juni var min syster och jag här...



...på Pustervik och spanade in deras nyrenoverade lokaler. Mycket fint var det.



Louie var också fin. Hon smakade på en ny ölsort. Made on Hisingen.
Jag vet att det låter lite konstigt, men den smakade väldigt mycket ananas och mango. Och då var det verkligen ananas och mango och inte bara sånt där "finlir-dryckesnack" man hör på tv.



Vi köpte varsin kaffe och delade på de sista smulorna från vår kexchoklad vi hade köpt med oss tidigare från byn.



Från övervåningen kunde man titta ut genom de stora fönstrerna och spana in Cecilias resoluta steg mot entrén till Pustervik.
Hej Cicci!



Vi blev ett litet gäng då även Bruno tittade förbi.
Senare på kvällen öppnade konsertlokalen upp dörrarna och kvällens första band äntrade scenen; Teaspoon.



Jag hade aldrig sett eller hört dem innan, men det påminde en aning om Dungen.



Skön musik. Tackar för det!



Andra bandet ut; kärt återseende med Transwagon.



Tredje gången systern och jag ser bandet. Fruktansvärt bra är de!



De spelade en hel del nytt material. Det låter lovande inför den kommande plattan.



Han sa att han såg ut som en helikopterförsäljare.
Oh yeah.



Sist, men inte minst - The Movements!



Stackars Kritan hade opererat knät och fick sitta på en stol och spela gitarr under hela spelningen.
Han var fin i mjukisbyxor.



Det var närmare tre år sedan jag såg The Movements. Även dem spelade nytt material från kommande plattan. Mycket, mycket bra!



Lyssna när David och Kritan gästade Mattias och Fredricks podcast och pratade rymden, spacerock och räkor, vettja. Klicka här!



...de gjorde en göörfin spelningslista också med bland andra Hawkind och Amon Düül. Lyssna här!



Föresten,
jag har gått med käpp de senaste dagarna på grund av min onda fot. Den fick även hänga med i fredags på spelningen, som ni ser här ovan. David tog en sväng om med den uppe på scenen.
Good, old David.



Tack ska ni ha, alla tre
- det gjorde ni bra!



Sedan fortsatte det fantastiska underbara gänget att dansa på golvet.
Jag själv, Mattias...



...Ciccis och Bruno. Syster min hade lämnat lokalen när dessa bilder togs.
Fantastiskt fin kväll!

Puss och kram, fred och kärlek // Josefine