Eller, äh, det behöver jag väl inte uppmärksamma. Ni som går här ibland och håller koll på mig har nog redan lagt märke till det.
Så, okey - vi fortsätter som ingenting hade hänt.
Förvisso, det där lät fel. Det finns inget "ingenting har hänt" här. Det har hänt massor av saker.
En grej, det känns att det inte längre är sommar. Atmosfären är en annan. Det blåser på ett annat sätt, det luktar anorulunda och framförallt känns allting anorlunda.
Efter onsdagens radiomöte i Partille (sedär, planering inför den kommande hösten - bara en sådan sak) skulle jag ta tåget hem till Sollebrunn. Jag stod och frös på perrongen. Jag huttrade och kramade om mig själv, precis som Carl-Einar Häckner gör i sin varitéshow han har på Liseberg varje sommar.
Jag kom hem i säng kl 00:12 den kvällen. Tack mamma för att du kunde köra mig från bussen och hem.
Jag har två fotoutställningar i Göteborg. En på Musikens Hus på Djurgårdsgatan 13 samt en på L'assassino på Andra Långgatan 35 som jag säkerligen redan uppmärksammat. Utställningen på Musikens Hus heter Live and Alive och håller på hela hösten. Ni kan läsa mer om den här.
Just nu håller jag på att jobba med en tredje som kommer att äga rum här hemma i byn. Konstanten anordnar sin årliga konstvandring kring Anten och jag är med och ställer ut för andra året i rad. Det vore kul om ni; vänner, bekanta, familj, gamla klasskamrater, facebookvänner, radiokollegor mm kommer och tittar. 1 - 2 september. Mer information hittar ni på vår hemsida, konstanten.se.
Som vanligt är jag ute i sista stund med allting. Förhoppningsvis blir det "som vanligt" all the way och att allt faktiskt löser sig i slutändan. Jag har lite för...eller, nä - glöm det. Jag HAR LÄTT för att stressa upp mig. Ganska lätt för att gråta också. Men det går över ganska fort. Jag storlipar. Riktigt "UÄÄH!" i två minuter, sen är det bra igen. "Inget konstigt aaalls...". Eller så snyftar jag och "halvgråter" länge. Ett pokerface. Säger eller gör ingenting, samtidigt som det sakta, sakta rinner tårar.
På tal om att gråta;
ibörjan på denna veckan så gjorde jag ett av mina jobbigaste avsked någonsin.
Tänkte först börja med att skriva "det är alltid lika jobbigt att göra slut", men det kan jag ju inte riktigt stå för fullt ut. Jag har inte så mycket erfarenhet av den biten då jag inte haft någon lång relation tidigare.
Mattias och jag var tillsammans i åtta månader.
Känns konstigt att tänka tillbaka på det hela.
Det är ett under att jag inte blivit ihjälgasad av all hans hårspray.
Samtidigt är det fantastiskt fint att han har orkat med mig när jag kommit dit sena kvällar med mitt DJ-case efter mina klubbkvällar samt mina utställningsalster som fått stå och ta plats i hans lägenhet.
Nu blir det inte några sena kvällar och konstverk nedpackade i väskor hos honom längre.
Det kändes fint att avsluta det hela som vänner över en middag med stekta kantareller. Och kramar. Massor av kramar. Han lyckades lära mig hur man löser ett sudoko på ett bra sätt också innan jag lämnade hans lägenhet med mina sista saker.
Så ja,
jag hoppar på mina sena nattåg som förr igen och visulaiserar om allt det där fina som jag en dag kommer att uppnå. Det kommer. Lite jävlaranamma och power bara.
En massa tack till mamma som tagit dessa bilder på mig ovan.
Puss och kram, fred och kärlek // Josefine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar