"Ligger i mitt tält på en åker..."
Cykelmannen Mikael rullar vidare på sin cykel och är nu påväg till Paris. Han är fascinerande. För några veckor sedan cyklade han ner till Skåne, kort därefter åkte han upp till lappe-land och vandrade kring Kebnekaise och nu - påväg mot Paris.
Då och då får jag lägesrapporter från honom. Han berättar hur han har det, vad han sett, mött och upplevt på färden. Det är kul. Jag imponeras av hans mod och spontanitet till att våga göra sådana saker.
Efter det hastiga och överraskande uppvaknandet kunde jag inte somna om. Jag hörde Louie göra ordning sig inne i badrummet inför sitt jobb. Utanför fönstret regnar det.
Jag ligger kvar i sängen. Så trött, mina ögon är tunga som bly. Men jag kunde inte somna om. Istället bludade jag, lyssnar på Louie som stökar och regnet som slår mot fönsterrutorna. Jag undrar; är sommaren slut?
Klockan blir 08:00. Jag ger upp och stiger upp ur sängen. Låter eltandborsten vibrera över mina tänder och tvålen skölja bort "ögonbajset" (som min video-lärare Sara kallar det). Om två timmar och tjugo minuter ska jag sitta på en buss mot Alingsås. Jag hade bestämt ett möte med Joacim på centralstationen i Göteborg kl 13:00. Det ska bli kul att få träffa honom. Men eftersom det är söndag så går bussarna väldigt dumma tider. Antingen för sent eller aldeles för tidigt. Jag väljer att ta en tidigare buss. Det är aldrig fel att gå hemma i Göteborg en timme extra.
10:20 sitter jag på buss 540 mot Alingsås. Det regnar och vattendropparna gör det svårt att se ut, men jag ser såpass bra att när bussen stannar upp en stund strax efter infarten till Magra ser jag hur en bil krokat in i ett träd. Tre polisbilar står parkerade längs vägen och en av poliserna är framme vid den krossade bilen och kommunicerar med någon där i. Fy.
Bussen rullar vidare.
Jag lyssnar på Bob Dylan och Soundtrack of Our Lives hela vägen påväg mot Alingsås. Vi är snart framme och solen tittar fram lite försynt bakom ett moln. En familj sitter och äter frukost under ett äppleträd. De dricker kaffe. Röd mjölk står framme på bordet. Plötsligt blir jag väldigt glad över att jag bor på landet.
När klockan är en minut över ett får jag ett sms av Joacim. Jag påbörjade ett sms, men slängde det och bestämde mig för att leta rätt på honom istället. När jag går mot utgången mot tågen hittar jag honom med huvudet nedböjt. Jag vill kasta min Nöjesguide på honom när jag befinner mig tre meter ifrån, men hejdar mig. Tänk om det inte var han?
När jag kommer närmare ser jag att det är han och kastar tidningen på honom. Han vaknar upp från sin värld och vi hälsar på varandra. Vi sitter där och pratar en stund. Bara pratar. Jobb, framtid, musik, Göteborg och ting.
Vi fikar på något café jag inte minns namnet på. Gott kaffe hade dem. Fick en hel såndär press-grej på brickan tillsammans med en hallonmuffin och en lite shot med mjölk att ha i kaffet. Joacim dricker Coca-Cola och äter blåbärmuffin. Det har börjat regna ganska rejält och det känns bra att få komma in. Min stickade tröja är fuktig och lite blöt, men det gör inget. Kaffet värmer.
Kaffet tar slut och kvar av muffisen finns bara smulor. Vi går ut i regnet igen. Framför oss ser vi Universeum. Vi bestämmer oss för att gå in dit och kolla på djur och känna på regnskogsfukten. Vid entrén upptäcker jag att jag är fattig, jag har inte tillräckligt med pengar i min lilla plånbok som endast har två oanvända plekturm i pengarfacket. Joacim, som precis fått semester från sin 8 veckorslånga period som fastighetsskötare, har tjänat lite pengar som han kan låna ut till mig. Känns fint. Känns bra.
Vi tittar på djur. Massa djur. Konstiga, fula, runda, avlånga, vackra, anourlunda, roliga. Det finns allt. Det var längesedan jag besökte Universeum. Fantastiskt vilka grejer de har där egentligen. Det måste vara ett stort jobb och ansvar att städa och ta hand om allt där.
Vi går vidare. Ormar, fiskar, fåglar och andra djurarter byts ut hela tiden. Finns mycket att titta på. Turistungar frågar på knagglig svensk (låter som de kommer från antingen Norge, Danmark eller Finland) "Va é dä fö nå?" och pekar på en padda. Joacim pekar in i glasburen och på den stora paddan som gömmer sig längst i hörnet under några löv. "Åååååh!" säger ungen och springer iväg lika fort igen.
Efter vår rundtur på Universeum blir vi trötta. Och hungriga. Eftersom det regnar ute och vi varken har ork eller lust att tänka ut något ställe att gå och äta på tar vi det som är lättillängligast; McDonalds.
Vi köper varsin burgare, äter och pratar om fester och att gå ut. Trädgårn, Henriksberg och Sticky Fingers nämns och vi pratar dumma historier vi hört om våra kompisars festvanor. Själva är vi goda och gör aldrig något dumt på fyllan..
När klockan börjar närma sig 17:00 sitter vi återigen på centralstationen. 17:20 går mitt tåg, 17:30 går hans buss. Återigen sitter vi och pratar. Tittar på turister och annat folk som springer om varandra på stationen. Vad mycket människor det finns i världen.
På vägen hem sitter jag brevid en tjej som lyssnar på Håkan Hellström.
"Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt...".
Fint, men jag stoppar in min egen musik i öronen istället. Soundtrack of Our Lives debutplatta är bland de bästa skivorna jag äger just nu. Fantastiskt bra. Man sugs in. Hamnar i en annan atmosfären och försvinner bort från allt och alla; vilket faktiskt kan vara skönt ibland.
Jag somnar och försvinner återigen in i min egen värld...
Min fina, underbara, fantastiska, mysiga, härliga, roliga, coola och bästa värld; allting som jag vill kan jag göra.
Här slutar min söndag.
Jag har börjat avrunda kvällen. Min Dire Straits skiva har precis tagit slut och utanför fönstret är det svart. Betyder det att man ska gå och lägga sig?
Nej, jag vet inte. Jag gör det sen. Jag låter skivan gå ett varv till.
Tackar för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar