Jaha ja...
då var man...ensam, övergiven och rädd för att möta vardagen på egen hand.
Min kamera är borta i Jönköping. På operation.
Jag var på besök hemma hos mina vänner Elisabeth och Carl-Johan nere i byn. Vi står och pratar och plötsligt faller min väska till golvet med duns.
"Hoppsan! Hehe-eeh?" säger jag och plockar upp väskan igen. Det var tydligen axelbandet som hade gått av. Tänkte inte mer på det och hängde tillbaka den på axeln där den tidigare hängt så fint och lätt.
Efter mitt besök hos Elisabeth och C-J åker jag vidare mot Alingsås och sedan Göteborg. På tåget mot Göteborg tar jag upp min kamera, tänkte dokumentera min resa. När jag sätter på kameran ser det ut som displayen har ett fet spricka. Det är något inuti kameran som har spruckit. Helt crazy.
Nåja, jag fick lämnat in den där vi en gång köpte den och nu är den ute på äventyr. Förhoppningsvis får jag den inom 1-2 veckor igen. Saknar den redan. Känner mig naken och handikappad. Distansförhållande har aldrig varit jobbigare.
I väntan på min systemkamera får jag fotografera med min gamla digitalkamera. Den går och står ännu. Känns bra. Inte riktigt samma känsla över den, men den är en fin liten kompis som hängt med på en hel del saker genom åren, både med mig, systern och mamma.
Så...bara för att min kamera ligger på operationsbordet betyder det inte att jag kommer ta en paus från min blogg. Nej, jag tänker läsa ett av min favoritsms i inkorgen på min mobiltelefon;
"Du får verkligen inte ge upp skrivandet - du är ju grym!"
Jag fick det förra veckan av mina föredetta chef på Alingsås Tidning. Känns bra i magen när jag läser det.
Nu tänker jag ta mig en liten kopp youghurt, lägga mig uppe i sängen och skriva i min "analoga blogg", eller dagbok som det heter. Det känns bra att skriva både här och där.
Vi ses imorgon. Jag älskar er.
Puss och kram, fred och kärlek // Josefine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar