I söndags rymde vi hemifrån.
Gick upp tidigt på morgonen och packade våra väskor,
sedan var vi påväg, mamma, Louie och jag.
Dagen innan hade vi pratat lite löst om att åka ut till havet.
Vart vi skulle var fortfarande lite oklart, men vi bestämde oss till slut för Skräddarön.
Det ligger strax utanför Marsstrand. Ett ställe som vi varit på sen jag knappt var ett år fyllda.
Jag hade fått massor av skivor från min radiokollega Stefan Garyd på Radio 88.
60- och 70talsskivor, bl a Lost and Found-samlingarna. Det blev vårat soundtrack för dagen.
Edison Lighthouse, Kinks, Slade, T-Rex och Byrds.
Vägen in till ön var avspärrad med ett staket. Så vi fick en bit för att komma dit.
Det luktade hav och genast kändes allt så fruktansvärt fint och bra.
Äntligen!
Det var en konstig känsla att återvända till Skräddarön.
Sommarsäsongen har inte börjat än, så själva stuguthyrningen var inte igång.
Tomt på folk. Bara mamma, Louie och jag.
Senast vi var på Skräddarön var nog för sisådär 6-7 år sedan.
Jag var nog 12 eller 13 år. Innan dess hade varit där så gott som varje sommar.
Vi började gå ner mot vattnet; en bit som förr i tiden kändes som fleeera miiiil.
Men så, efter lite pust, puh och klagomål över tunga väskor kom vi tillslut fram till vattnet.
Det kändes lite som att komma hem igen.
Helt tomt på folk var det inte. Några äldre damer gick uppför berget mitt emot oss och pratade om sina hundar.
Mamma fotograferar. Jag själv är koncentrerad på att fotografera annat.
Matsäck - pannkakor.
Naturligtvis.
Jag hittade något jätteläbbigt ben. Först såg det ut som en orm, men nää...
En fisk? Nja, vettefaen.
Ju mer vi tittade på det såg det ut som en ödla. "En varan" sa Louie.
Hon har tittat för mycket på Robinson.
Fred och kärlek bland klipporna!
Jag, mitt uppe i meditation och en konversation med mina livsguider.
I hörlurarna har jag Bob Dylan, tror jag.
Vi badade aldrig, men nog plockade vi på oss många snäckor och stenar.
Louie tog med en del tång också. "Bra för odlingen!" sa hon.
Säkert, och nog luktar det också!
Tillbaka på land igen. Jag går till min gamla lekplats där jag suttit så fruktansvärt många gånger.
Sms:at med pojkar jag varit kär i, gjort massa "klappa-händer"-ramsor med nyfunna kompisar på ön, skrivit, läst, lyssnat på musik...
Åh, föresten...
Det var på den här lekplatsen jag för första gången fick höra att jag hade bröst. Jag var 11 år.
Jag hade blivit kompis med en tjej på ön som hette Karin (hon bodde för övrigt i Alingsås).
Vi lekte på lekplatsen med några mindre tjejer som hon var barnvakt åt.
Den här dagen hade jag en lös och ganska urringad tröja på mig. Då jag böjer mig ner för att plocka upp sand viskar Karin imponerat:
"Vah? Har du fått bröst!"
Jag, som skäms jättemycket, håller för min urringning och svarar snabbt "Nej". Fnittrar lite generat och känner mig dum. En av de små, som Karin var barnvakt åt, hade snappat upp just detta. Hon skrattar högt och ropar ut:
"Bröst! Åh! Va dem stora?!"
En sån grej som jag aldrig någonsin kommer att glömma.
Klockan går. Vi utforskar det sista på ön innan vi sakta men säkert börjar gå tillbaka mot bilen.
Vi bestämmer oss att vi snart återvänder till ön.
Det var ett kärt återseende.
24 grader och det är bara början på maj.
En sånhär bra dag kan bara avslutas på ett sätt...
...glass!
Puss och kram, fred och kärlek // Josefine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar