Vi har inte längre något förhållande med Alströmergymnasiet

Och så var dagen kommen...



Solen lyste och himlen var blå. Blommorna blommade och gräset var grönt.
Det kunde knappast bli bättre väder på vår student.
På bilden ovan ser ni mig sittandes på stentrappan hemma i Sollebrunn.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle ha på mig. Det slutade med ett par jeans jag köpte för sisådär fem år sedan för två hundralappar på Vila och en skjorta á la Steven Tyler som jag köpte för fyra år sedan på Lindex.
Man kan hitta mycket roligt i garderoben som passar till och med till studenten.



Kl 08:50 stod jag och väntade på en buss som skulle ta mig vidare mot Alingsås.
Kl 10:00 skulle min klass och jag fotograferas.



När jag gick på bussen sa busschaffuören:
"Jaha ja, idag är det dags..."
"Jajamen!" svarade jag med världens största smile.



Och, ja... det var fler än jag som hade ett stort smile denna dag.



Alla var så glada. Vi gapade, sjöng, dansade, skrattade, grät...
blandade känslor bland alla elever. Jag förstod knappt att det var sant.
Allt var så fint. Fantastiskt fint.



Bland studentvimmlet hittade jag flera gamla kompisar.
Här är Andreas Lindgren. Vi lärde känna varandra under det Inviduella valet, då vi både hade valt att fördjupa oss i Retorik - läran att tala. Han och jag kände ingen annan i gruppen från början, så det blev att vi två började prata.
Vi peppade varandra i kursen och lyckades båda klara den med MVG i slutbetyg.



Min vän Karolina Andersén, som jag känt sen vi båda började andra klass. Jag tycker om henne jättemycket, därför känns det väldigt konstigt när man tänker på vad som komma skall. Att vi... slutar. Liksom.



Min klasskamrat Sara Glans. Vi började på medieprogrammet år 2008 och har nu gått tre år tillsammans. Det var även hon som tipsade om mig för Alingsås Tidning. Utan henne hade jag aldrig kommit in där. Jag är henne evigt tacksam.



Partybruttan själv; Marie-Louise Linddahl. Hon och jag har känt varandra sen vi började tvåan i grundskolan. Vi hade vårat lilla team tillsammans med ett gäng andra tjejer under högstadiet. Vi gjorde mycket kul tillsammans.



Världens bästa Tessie Mansaas och världens bästa Liridon Bislimi.



Min klasskamrat Matilda Wirth. Volvoraggarn som vågar bjuda på sig själv. Hon är speciell, och jag gillar det.



Herman Nylen är tveksam. Liridon däremot är peppad.



I Nolhaga höjde vi våra hattar och förklarade oss härmed för studenter.
Fruktansvärt fint var det.
Andreas Olsson står i förgrunden och är snygg. Han och jag lärde känna varandra redan i småskolan och hade tillsammans med en annan tjej ett team som kallades BFF - Best Friends Forever.




Efter mösspåtagningen i Nolhaga gick respektive klass tillbaka till klassrummen på skolan.



Frida Randén och Agnes Eriksson är två jättesköna tjejer som alltid har något kul på gång. Den här gången hade de gjort en fin grej om alla i klassen. "Klassens....".
Klassens mänskliga uppslagsverk blev en kille som heter Sebastian Dráb, Klassens Pram Queen blev Madeleine Ringwall, då hon var så oerhört fin på Studentbalen i söndags. Jag själv blev "Klassens sköning" med motivering att jag alltid är så positiv och glad.
Jag blev nästan rörd, och självklart oerhört glad!



Vår mentor och svenska/text-lärare Lars Skoglund hade också förberett något för oss.



"Jippi!" tänkte vi.



Men så...
Lars hade satt ihop ett bildspel med gamla bilder på oss från våra första dagar på medieprogrammet. Många skratt blev det.
Jag kommer ihåg så väl när vi tog dem korten. Överhuvudtaget, de första dagarna på medieprogrammet känns som det lika gärna kunde ha varit förra veckan.



Vi förflyttades oss vidare till skolans matsal för att äta studentlunch. Absolut sista gången vi åt lunch där.

Madeleine Ringwall med kameran i högsta hugg.

Tessie hade problem med att hantera blommor och äta på samma gång.

Efter lunchen gick vi in i aulan. Där hade elever från estet-musik/dans förberett en jättefin konsert med underhållning på hög nivå.
De var så fint att jag flera gånger var nära på att börja gråta.



Efter att eleverna hade sjungt och spelat några låtar dyker vår svensklärare Lars samt Lennart (som jag förövrigt åkte till Island med när jag var Nordenkorrespondet i november förra året) upp på scenen. De berättade att de var där för att dela ut stipendium till 4 elever som utmärkt sig lite extra i text.
När de tar upp de fyra stora kuverten och läser upp namnen hör jag plötsligt...
"Josefine Larsson, Medieprogrammet. Kom upp på scenen!"

Åh herregud! Jag blev så jädrans glad. Så fruktansvärt glad. Jag sprang nästan genom publiken och "knödde" mig fram mot scenen. Jag ville bara hoppas, skrika, gapa, skratta, gråta.
I kuvertet låg ett presentkort på Bokia, värde 500:-.

Herregud vilken grej.
Jag är så glad. Så lycklig.



Efter konserten i aulan var det äntligen dags; nu skulle vi får tåga ner till våra nära och kära nere i Nolhaga. Kramas, pussas och vara ännu gladare!



Jag mötte min familj nere i Nolhaga. De var så fina. Alla var så fina.
Oerhört mycket folk hade samlats. Herregud... tänk, att studenten är så stort. En sån mäktig grej.

På bilden ovan ser mig som precis fått en banan och kramar av mina vänner Engalnd och Andrea. Folk kom fram hela tiden och kramades och hängde blommor och presenter om mig.



Tre glada studenter; min allra bästa sushi-kompis Kristian Idh, jag och Daniela Werner.



Liridon och jag poserar vant.



Sen blev det dags för att åka runt i stan på våra flak!



Vårat studentflak. Fruktansvärt snyggt, tycker jag.

"Facebook
MP3 har inte längre något förhållande med Alströmergymnasiet.
Lars Skoglund och 437 andra gillar detta."



Uppe på flaket; Agnes Eriksson.



...och söta Johanna Pousette.

Snygga och fruktansvärt glada medioter på vårat flak.

Kristian och jag. Vi kommer att hålla ihop tack vare vår goda smak för rå fisk och wasabi.
Tack Kristian för att du lärde mig äta sushi!



Hemma i lilla Sollebrunn och byn igen. Jag hade bjudit hem en massa olika typer av människor. Vänner, släkt, bekanta, radiokollegor och allt däremellan. Klockan 16:00 kom första gästerna och därefter ramlade det bara in hela tiden. Den här kvällen insåg jag verkligen vilken fantastiska vänner och nära och kära vi har.

På bilden ovan ser vi min nära vän ; Joacim Gustafsson (som jag för övrigt gick med på studentbalen) hans mamma Ulrika, jag själv samt Eva Hedvall.



Olle Ljungström kom och och spelade gitarr med oss ute i trädgården.



Min mosters man Kalle Larsson och min morfar Bo Larsson.



Här har vi min kusin; Benny Larsson. Han spelade också gitarr under kvällen.

Min studenmottagning blev väldigt, väldigt bra tycker jag. God mat och mycket gott sällskap.
När klockan började närma sig 22:00 åkte jag in till Alingsås igen. Den absolut sista studentfesten väntade på First Hotell i stan och jag skulle gå dit med ett par vänner.

Det blev en ganska lugn och skön kväll. Lite dans, dricka, glada vänner och skratt.
Klockan 02:00 somnade jag jättegott i min säng och njöt av den fantastiskt braiga studenten jag hade fått under dagen.

Nu mina vänner, det är nu det roliga börjar... Nu kan allt bara bli ännu bättre och ännu roligare.

Puss och kram, fred och kärlek // Josefine