Dörrarna

The Doors. The Doors. The Doors. Jag menar, vad annars?
Vilket band, om inte The Doors, hade passat den här regniga, kalla och gråa söndagen i slutet av juli? Och vilket annat band, om inte The Doors, hade jag kunnat lyssna på efter gårdagens filmvisning på avenyn igårkväll? Nä. Precis.

Jag sitter i tröja och jeansshort med mina ben inlindat i en filt. Utanför fönstret regnar det, himlen är tråk-grå och gräset bara växer och växer. Vår gräsklippare är på lagning.
Mamma ligger och sover och Louie är och jobbar. Jag låtsas att jag har huset för mig själv och lyssnar på The Doors debutplatta från 1966. Ett album som bara tog fem dagar att spela in. Ray håller på med sitt orgelsolo just nu på deras genombrottssingel Light my Fire. Låten som var nära på att bli avstängd från alla radiostationer och tv-program på grund av textraden "Girl we couldn't get much higher...". På tal om det så har de tagit bort, på inledningslåten Break on through, när Jim skriker "She get high!" flera gånger om. Istället är det bara "She get... She get..." hela tiden. Höhö. Det kändes konstigt när man gick höra orginalversionen första gången, då han sjöng hela meningen. Man hade liksom ställt in sig på en version och...ja, ni förstår.


Öh, föresten...
Jag har sett filmen nu! "Rockumentären" When you're Strange om The Doors. Faen vad fin den var. Jag ska berätta mer i nästa inlägg.