When you're strange on the Avenyn

Igårkväll tog jag tåget mot Göteborg från Alingsås tillsammans med Bison och Louie. Vi skulle se filmen When you're Strange. Tanken var att David skulle hänga med också, men strax innan vi skulle åka iväg sms:ar han och säger att han var tvungen att jobba. Då kände man lite sådär "FUUUU!" (om ni inte sett den här fantastiska skapelse tycker jag verkligen att ni ska titta på http://fuuuucomics.com/. Alltså, det kanske inte är så roligt...eller, jo - det är det ju. Men det nog bara för att jag och min syster är dumma. Aja, skitsamma! Nu kör jag vidare med bloggen.)

David följde inte med, men jag, Bison och Louise hade det fint i stan ändå. Det var inte så jättemycket folk i stan trots att det var Gothia Cup. Några fotbollsspelare med färgstarka tröjor här och var, men inte mycket mer än så. Det var en fin lördagkväll.
Med över en timme kvar till att filmen skulle visas så bestämde vi oss för att gå till Parken, en klubb/bar på Avenyn. Vi köpte varsin dricka och satte oss i ett bås. Pratade lite om allt möjligt. Hade det ganska nice.

När klockan började närma sig 20:00 gick vi tillbaka till Roys (det heter väl Royal egentligen?!) för att vänta där den sista kvarten. Just då hör och får jag syn på ett band som spelar framför Poseidon. "Vänta lite! Ge mig två minuter!" säger jag till Bison och Louie och springer iväg mot bandet. Det låter bra om dem! Lite Mando Diao-sväng över det hela.
Några andra står redan och plåtar bandet. Jag antog att det var kompisar eller bekanta till dem, men jag tog några steg fram och började plåta jag med. Under tiden jag fotograferar ser jag i ögonvrån att någon tar kort på mig mig.
"Tar du kort på mig tänker jag ta kort på dig!" tänkte jag och vrider kameran mot "gubben" som hade fotograferat mig. Men så, innan jag hinner trycka av, ser jag till min förtjusning att det är Ray! Min fotolärare Raymond från medieprogrammet. Alla älskar Raymond!

Faen vad glad jag blev när jag såg honom. Det kändes som en evighet sen jag såg han sist. Fast, det var det väl? Liiite i alla fall? Över en månad. Det är lång tid.

Vi hann byta några ord med varandra innan jag var tvungen att sticka in till bion där Louie och Bison redan hade bänkat sig. Om jag hade kunnat så hade jag fotograferat där inne, men utanför salongen satt en stor fet plansch om att "FÖRBJUDET ATT FOTOGRAFERA, FILMA OCH SPELA IN LJUD! BÖTER UPP TILL 20. 000!". Så jag kände liksom lite "Nja... jag vågar inte chansa". Lite lustigt, för när vi kom in i salongen stod en dam och plåtade som en galning runt i hela salongen med sin lilla digitalkamera. Höhö. Nåja...

Jag, Bison och Louie äter "Sveriges mest köpta bilar" och väntar på att bion ska sätta igång. Och tillslut, ja... den gör faktiskt det...

Johnny Depp är berättare genom hela filmen. Han pratar lungt. Skönt att lyssna på. Han berättar hela The Doors historia. Från det hur alla medlemar gick på UCLA och studerade film (Jim Morrison fick knappt godkänt när alla elever fick uppgiften att göra en kortfilm) till inspelningen av första plattan, vidare genom deras karriär. Från toppen till botten, lite upp igen och sen återigen ner i botten. En väldigt turbulent historia måste jag säga.

Ibörjan av filmen var jag ganska glad. Jag njöt av musiken och tyckte allt var så fint och bra. Sen började det gå utför. Jag blev lite ledsen, sen sur på Jim som betedde sig som ett svin. Skitarg. Sen glad igen, för då började det gå bra för bandet igen. Fast... det varade inte så länge. Jag blev besviken på Jim som bara knarkade och drack hela tiden. Skitarg ännu en gång. Och sen...sen, så blev jag ledsen. Ledsen. Började lipa lite nästan. Bet mig i läppen för att hålla tillbaka tårarna. Det var så...så fint och så sorligt på samma gång. "Uh-hu..."

Efteråt ville jag bara åka hem. Sätta på skivspelaren och måla. Måla. Måla. Måla. Bara måla och lyssna på The Doors. Jag hade blivit som hypnotiserad av filmen.

Bison och Louie skrattade åt mig efteråt när jag berättade hur jag kände mig.

Klockan var över 22:00 när vi började gå tillbaka mot stationen igen för att ta tåget hem till Alingsås. Jag var speedad. Sjöng på Doors-låten Touch Me hela vägen och dansade som aldrig förr. "Come on, come on, come on and touch me baby! Can't you see that I'm not afraid?!"

Min "hem och måla"-känsla försvann och istället ville jag stanna idag. Det var en sån fin och härlig sommarkväll. Men, jaja - vi stack hem hursomhelst. Pratade konstant om allt och ingenting. De andra tröttnade på mig så jag satte mig ett säte framför dem och lyssnade på Aerosmith. Jag hade ingen The Doors på Mp3-spelaren (FUUUU!!!).

Idag har det regnat hela dagen lång. En skön söndag, tycker jag. Och vet ni vad jag har gjort? Nä, det kan ni nog aaaldrig gissa.

Okey, jag har målat. Målat. Målat. Målat. Målat och lyssnat på The Doors hela dagen lång.