Blåbär is heavy metal

Louie drog nyss med mig ut på en liten tur i skogen. Vi plockade maskrosblad, harsyra, björkblad och liknande till salladen som vi skulle ha till middagen. Det finns en del intressanta ätbara grejer ute i skogarna, som bara står där och inte används till något.

Blad och sånt där plockar jag sällan. Det händer väl att jag sätter mig i ett dike och plockar kishkål, som senare kan användas som spenat. Fast det gör jag inte så ofta.

Blåbär, hallon, vinbär, smultron och björnbär däremot - det plockar jag mer än gärna. Jag och Louie brukar cykla upp till Erksa med tre sådana där stora turk-burkar, ni vet de där med youghurt i, och fylla med bara blåbär. Med oss har vi en cd-spelare och någon smörgås, så överlever man några timmar där uppe. Fett nice är det.
Det måste se väldigt roligt ut, två tonårstjejer som lyssnar på Black Sabbath och Bo Hansson och plockar blåbär. Som om det inte vore nog så ligger blåbärsskogen precis brevid en kyrkogård.

Förra sommaren så bestämde vi oss för att plocka en söndagsmorgon. Vet inte varför, tänkte inte på att det var söndag helt enkelt (man glömmer alltid vad det är för dagar på sommarlovet). Rätt som det var så kommer det världens parad med bilar som ska på söndagsgudstjänst uppe i kyrkan. Hahah! Och där sitter vi, med Black Sabbath på högsta volym och lila blåbärs-läppar. Kul var det.

Vilka rockstars vi är.

Åh, påtal om Rockstars...

Ronnie James Dio är död.
Jag lyssnade ingé vidare mycket på hans musik, men ändå... det känns så konstigt. Han har alltid varit med liksom. Lilla, korta, mini-Dio. Åsså bah...borta. Sorligt, sakta men säkert försvinner dem. De bara...dör. Försvinner.
R.I.P