Det kändes som jag kunde bryta ihop vid minsta lilla motgång.
Så när jag hittade några skivor som jag hade glömt lämna tillbaka till Stadsbiblioteket i Göteborg blev jag så fruktansvärt trött. "Jag skiter i allt!"
Sen kom mamma och frågade om vi skulle ta en sväng ut med kameran.
"Fuck no!" ville jag ropa, men kom sedan på att det faktiskt kändes bättre att stänga dörren till det där kaotiska rummet och rymma hemifrån.
Vi åkte bort mot Koberg.
Solen lyste sådär fint som den bara kan göra på hösten. Vi gick långsamt genom skogen.
Det var svalt. Inte varmt, inte kallt. Alldeles lagom.
Både mamma och jag fick lust att fiska. Det var en sån fin dag.
Även om de allra flesta löven på träden ändrat färg, finns det fortfarande några träd med gröna löv kvar. Det känns konstigt att tänka att snart täcks alla träd av ett tjock snötäcke.
Mamma och jag åkte sedan vidare till Vanderydsvattnet.
Vi tog med kaffetermosen och gick in i skogen.
Vi satte oss på vårat fiske-ställe som vi hade fiskat vid tidigare i somras.Vi drack kaffet ur plastmuggar. Åt medtagna vaniljbullar och tittade på vattnet under tystnad.
Vi sa inte så mycket till varandra, men det behövdes liksom inte. Vi var i våra egna tankar. Lite höst-trötta, men tyckte ändå det var skönt att få komma hemifrån lite.
Timmarna bara flög iväg. Plötsligt var klockan närmare 18:00. Där hemma åt vi stuvade makaroner och tittade på någon repris av Project Runway från 2007.
Puss och kram, fred och kärlek // Josefine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar