Transwagon och The Jim Jones Revue

Hey ho, let's go!

Igår var en intensiv dag. Upp tidigt för en lektion i Engelska B, därefter var det en tågresa
mot Partille och Radio 88. Som jag berättade i gårdagens inlägg så kommer jag förmodligen
att få börja sända på radistationen, vilket känns kanonbra! Jädrar vad glad jag är för det.

Efter min tripp tillsammans med radiochefen Ulf i Partille blev jag hemskjutsad till urskogarna igen. Det blev en kopp kaffe och en titt på engelskaglosorna som jag hade i läxa till nästa dag, sen var det bara att hoppa in i bilen igen och åka ner mot busstationen i Sollebrunn. Därifrån åkte vi vidare till Alingsås, hoppade av och satte oss på tåget till Göteborg som vi gjort så många gånger förr.



Vad nu?
Nä, jag vet, jag vet. Jag har inte berättat så mycket om det nyupptäckta bandet (nyupptäckt för våran del i alla fall) The Jim Jones Revue från England. Men jag gör det nu istället...
Deras musik är rock'n roll-bakåtslickadluggfränhetssnabbespiano-punk, typ.
Den här torsdagen skulle bandet spela på Pustervik, och naturligtvis var vi där, jag och min syster.

Vi kom i god tid och köpte oss varsin öl. Vi träffade flera av våra vänner från Göteborg. Thomas och Esben från Marulk satt vid ett fönsterbord, drack öl och åt jordnötter.
David från i somras, även sångare i The Movements, sålde t-shirts och plattor med kvällens förband. Det var kul att träffa honom också då det var alldeles för längesedan vi sågs.
Träffade en annan kille vid namn Anton, som jag hade lyckats plåta för några veckor sedan då Marulk spelade på Musiken Hus. Han stod i publiken och såg när jag fotograferade, men vi pratades aldrig vid. Trevligt att skaka hand och träffa honom på riktigt nu.

Det var Martin, försäljare i en skivaffär i Göteborg vid namn Rockhouse, som hade tipsat oss om bandet, The Jim Jones Revue. Han var också där, förstås.
Många nära och kära! Kvällen börjar bra.

Första bandet, Transwagon, var bättre än förväntat.
Psykedeliskt indierockpop, kanske man kan säga? Eh, he?

Sångaren i bandet lyckades skrämma skiten ur både mig och min syster.
Flera gånger gick sångaren ut bland publiken. Jag stod längst fram och plåtade. Samtidigt ser jag i kameran att han sakta men säkert kommer närmare, närmare och närmare, närmare och närmare...
Plötsligt ligger jag nästintill på golvet och han sjunger rakt in i min kamera och riktigt borrar in hela ansiktet i min Canon. Herregud, kameravåldtäkt av högsta grad! Själv låg jag på govlet och gabflabbade.

När kvällens huvudakt The Jim Jones Revue tar över scenen blir det trångt framför scenen.

Bandet röjde från första stund. Jag försökte hänga med så gott jag kunde där framme. Dansade, plåtade, dansade lite till, plåtade ännu mer och dansade senare mest igen.

Efter spelningen var jag trött, törstig och svettigt, men framförallt fruktansvärt glad.

Jag hade ett fånigt flin på läpparna resten av kvällen.

Längre in i lokalen fanns det skivor och t-shirts till försäljning. David, som stod i förbandet Transwagons hörna, sålde en vinylplatta med bandet för 50 spänn, istället för 80. Fin människa, den där David.

I The Jim Jones Revue's hörna var det smockat med folk. Jag stod där och försökte bestämma mig för vilken vinylplatta jag skulle köpa, eller om jag skulle ta en t-shirt, eller både och, eller...?

Plötsligt klappar någon till mig på axeln, jag vänder mig om och möter sångaren Jim Jones, sångaren i The Jim Jones Revue (fiffigt namn, inte sant? Ha? Ha?).
"You were really good in the front!" sa han och gjorde tummen upp.
"Hah! What about you then?! Shit on the pitt..." sa jag. Han skratta. Jag med.

De övriga bandmedlemarna gjorde entre vid bordet. Jag köpte deras senaste platta, Burning your house down, på vinyl och hela bandet fick singera.
"Oh! It's you! In the front!" sa dem. Jag blev chockad, förstod inte att de faktiskt kände igen mig. Men jo, antagligen. Jag blev ännu gladare och fick ett ännu bredare flin.
När de skulle singera ville de ha mitt namn.
"How do you spell it?"
"Öh...eh...J...o...".

Ja, så långt kom vi ungefär innan det började bli något helt annat namn. Det slutade såhär... (se bild).

Josefene alltså...
Yes.

Martin dök upp bakom mig. Han hade också köpt en skiva och ville få den singerad..
"AJ...AJ...AJ LÖV YU!" sa han flera gånger till bandet. Det lät så roligt och jag började skratta ännu mer. Ojojoj...

Kvällen slutade alldeles för tidigt. Det var tråkigt att lämna alla och gå ut från Pustervik.

Något som var ännu mer tråkigt var...
...att när vi kom fram till tågstationen på Nils Ericssonsterminalen hade sista tåget mot Alingsås gått. Klockan var då 00:35. Nästa skulle gå först klockan 04:00.

Det var tyst en stund mellan oss. Vi bara stirrade på klockan och insåg att vi inte skulle kunna göra mycket mer än att använda våran sista livlina.
"Kan du ringa mamma?" sa Louise. Det var ingen fråga, det var en order.

Jaja, trots det mindre lyckade slutet så vill jag säga att den här kvällen var kanonbra.
Idag är jag inte skolan, och jag har lite dåligt samvete för det. Men samtidigt känner jag;
att det är sådana här grejer jag lever för, och det leder alltid till någoting annat i efterhand.
Alla de band och människor jag träffat och plåtat då jag varit ute har alltid gett resultat. Nya kontakter, jobb och fantastiskt bra merit för framtiden.

Alltså, jag har sagt det igen, men jag säger det igen...
Fan vad glad jag är.