TEMA: Fototema

Häromdagen satt jag och antecknade mängder av förslag på fototeman i ett av mina tjugofyra (om inte mer...) anteckningsblock. Jag kom på mängder med roliga grejer och genast fick jag lust att gå ut och fotografera.
Idag har jag tänkt ytterliggare ett steg längre och kommit fram till att jag vill kombinera musik och foto. Två bra saker kan ju inte bli fel tillsammans, tycker man ju. Fototeman efter låtar är skoj, men det kan också bli en utmaning.
För att komma igång lite smått väljer att jag att ett tag framöver gå efter Tidningen Rolling Stone lista över de 500 bästa låtarna. Om jag fortsätter och följer hela listan, från ett till 500 återstår att se. Vettefaen asså, men någonstans måste man börja.

Vad sägs som...
Satisfaction - Rolling Stones, Imagine - John Lennon, Like a Rolling Stone - Bob Dylan, Respect - Aretha Franklin, Good Vibrations - The Beach Boys, Smells Like Teen Spirit - Nirvana, My Generation - The Who, London Calling - The Clash osv...osv...osv. Listan är lång och innehåller både bra och mindre bra låtar. Men som sagt, det är skoj och kan bli en intressant utmaning för att se hur långt jag kan komma.
Eller så följer jag Svensktoppen?

Okey, hela idén kanske låter urtråkig och superfåning. Jaja. Shit the same. Jag tror det kan bli skitkul. Visserligen är jag en musiknörd men...tja.
Vänta bara, snart är jag igång.

Jag lyssnar på Prince. Aldrig gjort förr. Eller jo, fast inte frivilligt. Purple Rain har dock spelats här hemma ett par gånger, men mycket mer än så har det inte blivit. Lite för mycket 80-tal eller nåt över honom. Fast jag hörde Raspberry Beret på VH1-kanalen häromdagen. Ganska skön låt.
Det får bli introduktionslåten för helgen!

Tackar för mig.

Jag kan inte lämna det här nu

Då vart det sista passet i afrikansk dans avklarad. Jag har precis kommit hem efter en lång och krokig busstur genom Långared. Som tur var så mådde jag inte lika illa som förra gången då älgar, hjortar, harar och faen hans moster skulle ut på vägen framför bussen och göra det hela ännu värre.

Eftersom det var sista gången vi dansade idag så blev det en extra fin dag med gänget. Läraren bjöd på hembakad tårta med choklad, grädde och jordgubbar. Mysigt.

Imorgon - fredag. Två lektioner. Slutar klockan tolv. Sommarlovet närmar sig med stormsteg. Jag blir nästan rädd när jag tänker på hur fort andra året på gymnasiet har gått. Helt sanslöst. Jag vill inte sluta. Inte än. Jag kan inte lämna det här nu. Jag kommer att sakna det alldeles för mycket. Åh, vad ledsen jag blev nu.

Äh, god natt på er.
Imorgon startar mina foto-teman-inlägg. Ett nytt tema varje dag, en ny bild varje dag. Kan bli intressant.

Calle Kristiansson & The Undervalleys

För snart en vecka sedan fick jag vara med Calle Kristiansson och hans band The Undervalleys före, under och efter deras spelning i Alingsås. Texten publicerades i Alingsås Tidning i onsdag och det var kul även för mig att få se den där, trots att jag gång på gång läst igenom den för att kolla stavfel, spårkfel osv.
Jag hade 3 500 tecken på mig att skriva om min dag med bandet, vilket var fruktansvärt svårt. Jag ville få med så mycket! Men, det gick tillslut och texten blev faktiskt ganska bra.

Här i bloggen tänker jag skriva i ungefär samma tappning, men med lite fler detaljer och ändringar.

Från Idol-audition i Kristianstad, vidare till Malmö Arena, Scandinavium i Göteborg, Globen i Stockholm och nu MX Rockbar i Alingsås. Mycket har hänt, händer och ska hända Calle Kristiansson och hans band The Undervalleys. Jag följde med bandet före, under och efter fredagens spelning i Alingsås.

Dörren öppnas till MX Rockbar och jag möter Calle Kristiansson and the Undervalleys på scenen, mitt uppe i sitt soundcheck. Calle är klädd i jeans och tröja och sitter på en pall med en aukustisk gitarr i famnen. Hans hår står åt alla håll och jag vet inte om han är svettig eller nyduschad.

Några tjejer i 17-årsåldern sitter bänkade längst fram och tindrar med ögonen. Sarah Nylen från Långared är en av dem.

- En dag vill jag också gå med Calle i Memphis! säger hon och fnittrar.

Efter soundchecket vill fans bli fotograferade tillsammans med Calle. Han ställer sig vant framför kameran innan han försvinner bakom scenen. De andra bandmedlemmarna, Arvid Nilsson på gitarr, Josef Underdal på trummor och Adrian Underdal på bas är alla runt tjugoårsåldern. För Arvid och Josef är detta deras första besök i Alingsås.

- Det verkar vara en ganska mysig stad! Sen är det skönt att vi spelar i en musikaffär, ifall något av våra instrument skulle gå sönder, säger Arvid. Killarna i bandet har känt varandra sedan gymnasietiden och spelat ihop sedan dess.

Bandet sticker ner till logen. Ett rum med en stor hörnsoffa, affischer på väggarna och en liten tjockTV i ena hörnet kommer att bli deras rum under kvällen. På bordet ligger en gästbok och en back med öl och coca-cola. Bandet är inte bortskämda med dyra loger.

- Så länge det finns en dörr man kan stänga så är den godkänd, säger trummisen Josef och kollar igenom gästboken.

- Åh! Där är Thorsten Flink! säger Adrian och pekar på en av signatuerna i boken.

"Jag flyter omkring och suger näring!"

Vi åker till First Hotel i bandets hyrda minibuss. Uppe på rummet slänger Calle sig på sängen. Han tittar upp i taket och småpratar. Vi kommer in på åldersgränsen på MX. Då det från början var tänkt att vara 20årsgräns har det istället blivit från 13 år.

- Det spelar egentligen ingen roll. Jag är glad att folk vill se oss spela överhuvudtaget. Fast jag undrar hur många som kommer egentligen, säger han lite blygsamt och tittar upp i taket igen. Han hoppar upp ur sängen och bestämmer sig för att duscha. Han börjar klä av sig. Han har en peircad bröstvårta och två tatueringar på vänster axel. Det är två maneter. Jag frågar om han gillar havet, och får svaret:

- Nej! Jag hatar havet. Jag klarar inte av fiskar, maneter och andra smådjur i vattnet. Uuh! Men mamma sa alltid att jag var som en manet när jag var liten. Att jag flyter omkring och suger näring.

Han springer in badrummet. Det låter som Calle håller på att riva ner hela duschen. Plötsligt tittar han fram, likt en blöt lite hobbit, genom dörrspringan.

- Eh... är det någon som har schampo?

AC/DC och kycklingsallad i logen

Tillbaka i logen igen äter bandet lunch och kollar på en live-dvd med AC/DC från 1992. Calle spelar gitarr och sjunger mellan tuggorna. Han leker Angus Young och försöker sig på Thunderstruck-introt. De andra i bandet sitter helt absorberade framför filmen.

- Det här är vår dröm! Titta bara, säger Arvid och pekar mot tv:n som visar tusentals fans i publiken.

Är Angus Young den ultimata rockikonen?

- Na... börjar Arvid, men blir avbruten av Calle.

- Jimi Hendrix! Han är så överlägsen på en coolt sätt.

- Jag säger nog Slash! säger Arvid efter en stunds betänketid. Bandet diskuterar musik och sina förebilder. Några kända namn som nämns kring matbordet är singer & songwriters som John Mayer och svenska rockband som Hellacopters och The Soundtrack of our lives.

Jag lämnar bandet ifred en halvtimme innan de ska gå på scenen och går istället ut mot MX rockbar. Det luktar lite fis, öl och hårspray ute i lokalen. Förbandet Old New Days värmer upp publiken med trumpeter och röjig jazz. Kl 21:30 kommer Calle och bandet upp på scenen. De kör hårt från första stund med Lenny Kravitz låt Are you gonna go my way? Publiken är på.

Det är egen hård bluesmusik varvat med covers som gäller, men också några mer stillsammare stunder då Calle sitter själv på scenen med en gitarr i knät och spelar skånska visor. Men kvällens mest uppskattade nummer är utan tvekan låten som har blivit Calles signatur, nämligen Walking in Memphis. Återigen skriker och jublar publiken och hela lokalen vibrerar. Alla sjunger med och MX Rockbar blir plötsligt den skönaste platsen på jorden. Inte ens Calle kan sluta le.

Rock'n roll in i det sista

"Vi har kommit till vår sista låt" säger plötsligt Calle och hela publiken buar i besvikelse.

"Ah, jag vet - det är för jävligt!" svarar Calle. Men avslutningsnummret låter långt ifrån för jävligt. Det blir Led Zeppelin's låt Rock'n roll och svetten stänker från samtliga bandmedlemmar. Deras sista krafterna går till att ge allt och lite till framför Alingsåsborna.

Tillbaka i logen. Calle sitter i bar överkropp nersjunken i en stol. De andra är gör det samma och drar av sig tröjorna för att tvätta sig med hushållspapper som står på bordet. Bandet är nöjda med kvällens spelning.

- Jag tyckte det gick riktigt bra. Suveränt, säger Calle och torkar svetten ur pannan. De andra håller med. Nu blir det tillbaka till hotellet. Det är bäst att de vilar upp sig, för redan imorgon blir det en ny spelning i Nässjö. Men innan jag Calle & The Undervalleys sklijs åt kramas vi. Det är svettigt, men det gör inget. Det är bara mysigt.

Attention testar årets glassnyheter

Cool Guitar, Crazy Gum och Cornettos Bröllopsstrut
är bara några av årets glassnyheter.
I ett kommande nummer av Alingsås Tidning och Attention
har redaktionen provsmakat och betygsatt dem på en skala 0 - 5.
"Ser ut som en fryst bajskorv", "Den har såndär livmoder-färg"
och "Guds gåva till människan!" är bara några kommentarer
om glassarna vi provsmakade.

Missa inte!

Ice, ice, baby

Tjenare!
Jag kom just hem efter ett Attentionmöte, samt ett annat möte på Event och Ungdomcentret här i Alingsås. På mötet med Attention testade vi glassnyheter, och det förvånade mig att glass faktiskt kan smaka så fruktansvärt illa. Jädrar i min låda asså. "Come on, glass är ju glass. Glass är gott!" kanske ni tänker. Men nej, tro mig. Sommaren 2010 glassnyheter har några riktigt hemska smaker att erbjuda. Jag varnar er, tänk en extra gång innan ni väljer att provsmaka någon ny ur frysboxen.
Klockan 18:00 sprang jag vidare upp mot Event och ungdomcentret uppe i Kabomhuset. Det var ett möte ang. kommande evenemang i Alingsås, som Potatisfestivalen, modevisningar, konserter, folkrace osv osv. Jättemycket på G är det nu under våren. De ansvariga, Fredrik Grill och Ulrika Johansson, ville ha tips och idéer på hur vi ska utveckla och locka till fler folk till alla dessa arrangemang och göra våra åsikter och tankar kring detta. Vad vill vi göra i Alingsås? liksom.

Jag var inte i skolan idag. Jag kände helt enkelt att jag behövde en Day Off. Ligger lite back efter allt som varit på sistone. Det är ju bara roliga saker som hänt, men ibland behöver man sakta ner och komma tillbaka till verkligheten lite. Så, nu är jag fit for fight igen och imorgon väntar en ny dag. En enda lektion. Slutar kl 10:00. Jag har Svenska C. Spännande. Får se om jag väljer att stanna kvar en stund i skolan. Sitta och tjöta eller fotografera i studion. Det är det som är skönt med media - att det är så självständigt. Man får komma och gå lite hur man vill. Det blir vad man gör det till. Precis som det ska va.

Om jag hade kunnat hade jag slängt in lite bilder, men blogspot.com ville inte ladda upp dem för mig. Så, tja... det får bli en annan dag, en annan tid.

Tackar för mig.

Who's the man?

Det var någon främmande människa som började skriva till mig. "Trevligt" tänkte jag. Jag bad han presentera sig lite mer.

Josefine säger:
Berätta lite om dig själv! Vem är du egentligen?
Han. säger:
vilken fråga vill du först ha svar på ?
Okei, I will !
Jag är då en social utåtriktad kille som älskar att resa, dialekter både att lyssna pådem och härma dem ( jag älskar att bo i sverige ) och komma till nya ställen.. att hjälpa människor, om de har problmen eller vad som helst ( jag har räddat 23 människor från att inte ta livet ) jag vill att folk ska bli glada när man träffar mig, jag gillar att laga mat, gå ut på promenader, romantik är något väldigt stort för mig. om jag har kärlek i livet så riktar jag allt åt henne
samtidigt som jag är med i greanpeace och djurens rätt och andra rörelser där man värnar om djur.

Jag älskar livet, precis som de är. min största dröm för stunden är att jag ska lyckas ta körkortet så jag kan ta min bil och sticka runt med någon trevlig person någonstans. bara sticka
sen om några år fixa så mitt kollektiv blir sant!
träffa nya människor är underbart...
festa? ja, de händer. fast livet är en fest för mig, de viktigaste är att man ser världen med sina ögon, öppna ögonen och häng med mig min nyfunna vän, vi sticker till sommaren. vad säger du om åka till polen?
* sträcker ut handen* är du med ?
eller något annat billigt ställe att åka till!
glädje och ärligheten är de som skapar ens liv.

Men visst, du frågade mig, berätta lite kort om dig. okej, här kommer de. Jag är en livsnjutare som förstått att man bara lever en gång. ibland två om man har tur ( så som jag hade ) och jag vill finna en livskamrat.
har du några frågor är de bara att ställa dem, jag svarar på allt du vill och frågar om !"

Yes...

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Jag hämtade posten idag och upptäckte att jag hade fått ett brev. Avsändaren var Stephanie, min gamla brevvän som inte hört av sig på jättelänge. Mycket skoj!

Det är kul med brevväner. Jag har haft en del i mitt liv, fast det var mer under låg- och mellanstadiet. Jag minns att jag hade någon från Fritsla och Malmö. Sen skrev jag till tre av mina klasskompisar ganska mycket. Lite konstigt med tanke på att vi träffades varje dag i skolan, så det fanns liksom inte så mycket att skriva om i breven mer än om våra husdjur. Men det var kul ändå!
Stephanie och jag började skriva till varandra genom brevrevolutionens hemsida. Man fick anmäla sig, skicka med lite information om sig själv och sedan vänta på svar. Det är brevrevolutionens uppgift att para ihop en med någon annan som anmält sig och har matchande intressen osv. Ganska kul idé. Konstigt att inte fler skriver handskrivna brev till varandra oftare. Det är ju så kul att hitta ett personligt brev till en i brevlådan.

För övrigt mår jag bra. Är lite trött bara, men annars kanon. Louie lagar mat. Fisk. Hon frågar mig om man kan ha vitlök i musselsåsen. Jag är ingen jättebra kock men jag sa ja. Nu skyller hon på mig om det blir äckligt. Känns ju...bra.

Livet är toppen

"Vi hörs vid lunch!" skrev jag. Tss, ja, jag vet inte vad jag tänkte, men nog hördes vi aldrig av vid lunch. Vid den tiden satt jag förmodligen och käkade mackor och soppa i matsalen tillsammans med Kristian och Sara.

Det var skönt väder idag. Himlen var grå men det blåste varma vindar. Jag, Kristian och Sara fick lust att bege oss ut på en fotopromenad uppe i Nolhagabergen. Ingen av oss var särskilt taggade på att bli inlåsta i en gympasal och springa runt.

Så vi frågade vår idrottslärare om vi fick lov att springa runt och plåta likt de medioter vi faktiskt är.

Inga problem, tyckte läraren. Sara och Kristian lånade varsin kamera medan jag hade med mig min sprillans färska Canon 550D (ååh vad glad jag är över den!) och därefter begav vi oss upp mot bergen.

Det var nice där uppe. Vi satte oss på bergen och tittade ut över Alingsås och fotograferade fåglar. Massor av korpar, fiskmåsar och svalor flög ovanför oss. Sara och Kristian klättrade i träd samtidigt som de försökte härma korpar. Både såg och lät väldigt dumt. Men vi hade det härligt. Det var en skön inledning på veckan. Jag är fortfarande uppe i varv efter fredagen och den nya kameran jag fått. Allt är så bra och jag mår så bra. Det är så fantastiskt skönt att vara glad och kunna säga att "Det är kanon!" när någon frågar hur man mår.

Livet är toppen.

Allt är kanon!

Håhå - jaja...

Vilken helg. Vilken konstig och intressant helg det har varit.

Gårdagen, söndag, den kunde vi ha skippat. Den var så ointressant och trist. Gick och la mig kl 19:30 för att dagen skulle ta slut någon gång.

Det är måndag idag och vi har sovmorgon. Känns bra att ha en lugn inledning på veckan. Jag har precis käkat frukost och ska ta bussen härifrån 08:50. Min syster är ledig hela vecka. Uh-hu.

Som ni kunde läsa i fredagens inlägg så fick jag jobbet att skriva om Calle Kristianssons och hans besök i Alingsås och spelningen på MX Rockbar. Jag blir fruktansvärt glad när jag tänker tillbaka på den dagen. Äntligen! Det är precis det här jag vill göra. Tänk att ha det jobbet på heltid. Följa och dokumentera ett band i logen, på hotellrummet, före, under och efter spelningen. Det är så jävla kul. Det spelar ingen roll vem det hade varit - det hade varit lika kul! Fast att det den här gången, och första gången, var med Calle Kristiansson gjorde ju det hela bara ännu roligare. Jag gillar honom. Han är frän. Tuffishjälte.

Jag är så hemlighetsfull att jag inte tänker skriva så mycket om fredagen. Min artikel ligger i Alingsås Tidnings händer och kommer att publiceras på onsdag. Den fick helt enkelt inte plats i dagens tidning. Så, mina damer och herrar - onsdag alltså. Jag skriver mer än gärna lite mer om fredagen efter att artikeln publicerats, för jädrar vilket drag, vilket dag!

En sak till bara... en sak till!!

Vet ni vad?
Jag har en helt egen digital systemkamera nu. Helt egen. Bara min.

Canon EOS 550D. Allt är Kanon helt enkelt!

Höhö.

Så, nu är jag klar!

Vi ses efter lunch igen.

"Jag finner inga ord!"

Som ni läste i gårdagens inlägg så har det hänt en del roliga saker. Jag vann, tillsammans med en annan konstnär, UKM i Alingsås i gallerian! Vi två kommer att tillsammans vara med i uttlottningen till Riksfinalen i Skara, där hela Sveriges UKM-vinnare är med och tävlar. Det känns helt fantastiskt kul! Jag är så glad och tacksam. Självklart är det lite tråkigt att det är lottning om vilka som går vidare till den stora finalen, men whatever... jag är så glad att jag fick vara med och ställa ut. Faen vad bra allt är.

Igår kväll var jag hemma i Sollebrunn 22:30. Jag hade dansat afrikansk dans i Alingsås och sista bussen hem går 21:30 och går genom Långared. Det innebär att vägen är mycket krokig och svänger överallt och hela tiden. Resan tar sisådär 45 minuter. Jag blev yr, illamående och hela bussresan hem var en plåga. Inte blev det bättre för att det hela tiden sprang ut massa harar och hjortar på vägen, som tvingade busschaffuören att bromsa in hastigt flertal gånger.

Mamma hämtade mig i byn och 22:30 låg jag på sängen och snarkade högt. Orkade inte duscha, "det gör jag imorgon". Men...nja.

Jag ställde klockan på 05:00, så att jag skulle hinna med att duscha, göra ordning mig och komma med bussen, som går 06:45. Jag minns att jag vaknade, men jag minns inte att jag råkade somna om så snabbt. Så när klockan var 06:20 fick jag lite panik. Att jag skulle hinna duscha kunde jag ju bara glömma.
Men jag va inte bitter! Istället hoppar jag upp ur sängen med ett skutt och börjar rycka i mamma som sover brevid. "Mamma, kan du göra gröt till mig? Snälla... det vore så gott. Snälla, snälla...!" och sen försvann jag in på toan för att försöka hinna med något vettigt.

Vad händer då?

Jo, jag hinner med att äta upp min gröt och kommer på bussen utan att glömma något där hemma. Fast... tja, så fräsch var jag ju inte.

Så till alla er där ute som läser och som kände min armhåleodör och mitt glansiga hår - ursäkta mig.

Det var nationellt prov för dem som ska slutföra Engelska och Svenska B-kurserna i skolan idag. Jag, som inte har engelska B och inte läst färdigt svenska B-kursen, var egentligen ledig. Men jag åkte in tillsammans för att hälsa på och låna en kamera till kvällen. Ikväll är det nämligen dags för Calle Kristianssons spelning på MX. Föresten, om ni har Alingsås Tidning kan ni kolla in Attention. I dagens nummer har jag intervjuat Calle inför hans besök i Alingsås. Icke att förglömma!

I skolan träffade jag Raymond, min fotolärare. Alla älskar Raymond. Jag med. Jag mest.

Återigen fick han visa mig fotostudion och lära mig lite mer om photoshop. Det var kul. Han är göteborgare och det känns så hemma att sitta och snacka med honom. Jag är så glad över att jag går medieprogrammet. Jag kunde inte ens våga drömma om att det skulle bli såhär bra.

När jag och Ray sitter framför datorn och diskuterar bilder och hundar ringer min telefon.

"Sitting on a cornflake, waiting for a van to come..."

Det var Calle Björned, Ché Fen. Eller, min chef på Alingsås Tidning. Vi pratade lite och han avundades mina slappa dagar på Medieprogrammet. Sen frågade han mig om kvällen.

"Ska du på Calle K ikväll eller?"
"Japp, ska bli superkul!!"
"Jaduh...jag snackade med chefen Claes här och vi tänkte göra ett reportage om Calle. Skulle du vilja...?"
Calle han knappt ställa klart frågan innan jag jublade ut "JA! JAG VILL!". Calle och jag fortsatte att prata. De undrade om jag kunde skriva om spelningen, och förmodligen komma in bakom kulisserna och dokumentera lite om vad som händer före spelningen, som senare ska få vara med i tidningen!! Inte Attention, utan riktiga Alingsås Tidning.
Alltså jag är så glad att jag inte finner ord. Svordomar och sånt räcker inte nu. Det är fisar i rymden. Herre min gud. Jag är så glad. Och tacksam. Alla är så snälla. Allt är så bra. Ni är bäst. Jag är bäst. Vi är bäst!

Jag är så glad!

Tackar för mig.

Snart ska jag iväg till Alingsås igen för att fira en föredetta klasskompis som blir 18 år. Vi ska på café, snacka, mysa och ha det fruktansvärt bra. Senare på kvällen blir det, förstås, Calle K. Mannen, myten, vrake...näe. Det kommer bli kanon! Ha en superbra fredag så ses vi ute på vägarna.

Peace and a whole lotta love!

HALLELUJAH MOMENT!!

JAG GICK VIDARE! JAG VANN UKM I ALINGSÅS!!!!!!!!
JAG ÄR MED I UTLOTTNINGEN TILL
RIKSFINALEN I UKM!
HELA SVERIGE ÄR MED!!!!!!!
ÅH VAD JAG ÄR GLAD!
TACK!!!!

Hoppas, tror och vill...!

Hallelujah moment is the truth of the day!
Hejsan! Det är torsdag. Jag är på strålande humör och har precis druckit några koppar kaffe käkat lite smörgås tillsammans med min mamma i köket. Vi pratade om jobb och den kommande sommaren. Vi båda vill ha jobb så snart som möjligt. Hon hade sökt runt hela dagen och hittat några intressanta arbetsplatser. Jag själv hoppas på att jag får svar från Alingsås Kommun snart, eftersom jag sökt genom komunens hemsida. Vi får se om de ringer eller hör av sig. Det känns lite roligt, att jag aldrig förr har haft ett sommarjobb och nu, iår, när jag har mitt allra sista sommarlov, så har jag sökt jobb på flera ställen. Jag vill, måste och ska ha ett jobb. Hoppas, tror och vill!

Några andra som jag hoppas, tror och vill ska höra av sig är UKM. Utställningen förra lördagen gick bra. Jag fick lite beröm och några kom fram och ville diskutera bilderna lite närmare, vilket var mycket roligt och uppskattat. Jag blir så peppad, glad och motiverad!!
Juryn kommer att höra av sig om vilka de valt att gå vidare till Riks-finalen i UKM, där man får möta hela Sverige. En tävling i musik och konst. Kultur, kort och gott. Vad man vinner eller vart finalen anordnas har jag ingen aning om. När jag sökte till att ställa ut under UKM tänkte jag inte alls på att man faktiskt kunde "gå vidare" och vinna i den stora finalen.
Så...tja... snart ringer dem (hoppas, tror och vill jag)!

Nu ska jag dra mig igen. Det blev ju ingé vidare långt och intressant inlägg idag heller. Jag bara pratade av mig lite om mina förhoppningar och förväntningar. Man får ta ut sin glädje i förskott, man ska vara glad så länge man kan! Och om jag nu inte vinner eller får ett jobb, ja...då var jag ju iallafall glad en liten stund! Det är ju inget fel med det.

Fett jobbigt asså

Jag läste mitt senaste inlägg.

Fy vad jobbigt jag hade skrivit.

Förlåt, jag tänker snabbare än jag skriver och mina ord kommer

liksom inte ut rätt. Fel svenska, konstiga ordföljder och...äh, vafan.

Förlåt.

Nu ska jag sluta ha fett hår och istället gå och duscha.

Josefines medieprogram, tisdag

Puh!

Fyra koppar kaffe och nu är jag redo för att påbörja ett nytt blogginlägg. Har inte fått något kaffe under hela dagen. Jädrar vad fort jag dricker kaffe när jag kommer hem. Det kan bli sex-sju koppar utan vidare en vanlig där här hemma. Inte okej.

Jag kom hem 15:30 från skolan idag. Klockan börjar nu närma sig 17:00 och jag har hunnit både käka middag och skriva en krönika om beroende till ett kommande reportage i Attention i Alingsås Tidningen. Känns bra. Jag var sen med förra uppgiften. Deadline var i torsdag, jag lämnade in det igår. Jag har ingen vidare bra ursäkt mer än att det varit så mycket med UKM, skolan och allt där emellan. Slarvigt av mig. Men nu är det gjort. Finito. Done!

Idag hade vi Foto och Graf på schemat. En ganska lugn dag i skolan. Jag fick gjort mina uppgifter snabbare än vad jag trodde på grafen, vilket kändes kanonbra. Vi skulle göra visitkort, faktura, brevpapper, kuvert och logga till ett eget företag. Det var faktiskt ganska kul. Graf är skoj.

Under fotolektionen hade vi fått en uppgift att fotografera "Vårtecken". Några hade fotograferat solglasögon, en annan tulpaner och den tredje ett par vita converse ute i solskenet. Jag själv hade hittat en tussilago i ett dike som jag fotograferade.

På tal om vårtecken...

jo, det snöar här.

God jul!

UKM Lördag 17 april

God Morgon, UKM...
Lördagen började med en rejäl frukost
- havregrynsgröt och några kilo russin och valnötter.

Tänk att man kan bli så fruktansvärt trött och grinig av att bara stå upp en hel dag.

UKM är avklarat för den här helgen. Under lördagen ställde kulturintresserade ungdomar från Alingsås ut sina verk i Palladium. På scenen var det både band och solister samt en stor dansgrupp. Ute i "gallerian" ställde några ut fotografier, teckningar, poesi mm. Jag hängde upp mina fotografier.
Vi hade samling kl 10:00. Kl 13:00 skulle allmänheten få komma in och titta på våra grejer. Jag hade problem med att få upp mina bilder ibörjan. Jag kan spika i väggar och det där, men jag hade ingen som helst fantasi eller aning om hur bilderna skulle sitta. Huvudet var inte med, inte på hela dagen faktiskt. Det blev snett, jag gjorde om, gjorde fel, ångrade mig... fan också.

Som tur var kom England, eller Britta som hon egentligen heter, och hjälpte mig. Hon var en av arrangörerna för UKM och är lite av en "känd" Alingsåsprofil. Alla vet liksom vem England är. Hon är snäll. Hon fick hjälpa mig, komma med ideer och tillsammans lyckades vi sätta upp mina bilder på ett ganska tjusigt sätt. Tackar för det.


Klockan var 10:45. Det var alltså bara att vänta till kl 13:00 på att folket skulle "strömma in". Eller, tja. Det hoppades vi på iallafall.
Lunchen kom från Smörgåsspecialisten. Laxsallad. Gott var det.

Sen kom folk, unga och gamla. Skolbarn och advokater. Lite blandat sådär. Det var kul. Man fick liksom känna på hur det är att ha en utställning. Jag stod där vid min vägg och mina bilder och såg nöjd ut.
Det var oväntat många som kom fram och berömde mina bilder. Det gjorde mig jätteglad. Jag blir så peppad och motiverad till att fortsätta fotografera och göra det jag tycker är kul. Små ord kan göra en så jädra glad.

Det blev en heldag med musik och konst på Palladium. Folk kom och gick. Vi kom, sågs och segrade. Det finns inte så mycket detaljer att berätta om UKM, det var bara en lite tillställning i Alingsås. Jag borde egentligen ha bloggat om förberedelserna, tankar och känslor kring det hela men... det var liksom inte så mycket. Allt gick så fort och jag hann knappt med själv. Tyvärr tog jag inga kort under dagen, vilket jag nu ångrar. Men, jaja...
Nu är det måndag och allt är över. Eller, tja... för den här gången. Frågan är bara vad "konstjuryn" säger, som har uppgiften att skicka vidare ett band/en artist och en konstnär vidare till riksfinalen i UKM där hela Sverige tävlar.
Mhm... kan bli intressant...

FÖRFEST TILL TUSEN!

Hahah...
Nja, det vettefaen. Men nog blir det en samling med UKM-gänget inför morgondagens utställning på Palladium i Alingsås. Det blir en helkväll med quiz och annat kul, om jag förstått det rätt.
Jag har målat ramar hela dagen. Svarta. Mina fingrar är fula och har fått massa småsår av ramarnas glas som jag skärt mig på. Det svider och är väldigt osexigt.
Men vatusan, hemmabruk till 100%.
Nä, nu drar jag. Tjao!

Död bil och tio till UKM

Just nu håller jag på att välja ut bilder till den kommande uställningen i UKM i helgen. Det var tänkt att jag skulle på ytterliggare ett möte ikvälll där jag skulle få veta mer om hur man ramar in bilderna på bästa sätt. Det skét sig dock. Vår bil är paj. Suck. Den ville inte starta när mamma skulle hämta mig från bussen i Sollebrunn, så jag fick gå hem. Det var ingen större fara dock, två kilometer bara. But still, jag fick skoskav halvägs. Men skoskav är inte det värsta i det här fallet. Bilen... the car. Uh-hu.

Det är svårt att välja ut endast tio bilder. Jag har så mycket ideer!! Jag ska nämligen sätta ihop mina bilder tillsammans med utdrag ur låtar, dikter och ordspråk. När jag sitter och lyssnar på låtar och kollar in lyrics på nätet så hittar jag jättemånga bra texter jag vill använda! Jag måste ut på fotouppdrag. Nu jädrar!

Ung kultur möts

Jag sitter hemma. Jag är trött i kroppen. Kom hem lite senare än vanligt idag eftersom jag hade möte på Kabomhuset. Det är så att jag ska ställa upp i helgens kommande upplaga av UKM - Ung kultur möts, här i Alingsås. På lördag ställer jag ut mina bilder tillsammans med massa andra kulturintresserade ungdomar. Det är band som spelar, konstnärer som fotograferar och målar, folk som har gjort filmer mm. Det kommer bli fullsatt i Palladium på lördag.

På mötet idag diskuterade vi vad som komma skall. Imorgon onsdag blir det ytterliggare ett möte ang. ramtekniker och hur man bäst sätter upp och ramar in sina bilder och på fredag samlas vi under kvällen för att ha det nice uppe i kabomhuset. Vad vi kommer att göra återstår att se. Men, det blir nog kul!

Det är första gången jag är med i UKM. En klasskompis, Sebastian, har varit med tre år tidigare och ska ställa ut bilder även iår. Känns tryggt att jag har någon som står mig nära såhär första gången.

Så, vill ni kolla in mina bilder i Alingsås till helgen kan ni komma till Palladium mellan klockan 13:00 och 16:00.

Nu ska jag gå på toa.

Hejdå!

Ödet är ditt verk

Okey, det här är konstigt. Mycket konstigt.
Ibland får man känslan av att det finns någon där uppe, eller någon livsguide eller typ "skyddsängel", som vakar över en. Alltså någon som bestämmer vad som ska komma till en, ser till att något speciellt händer för en osv.
Så var det idag.

Som jag skrev igår så blev vår kattunge påkörd. Han dog omedelbart. Vi begravde honom samma kväll i skogen och det var ganska jobbigt. Imorse var det också tungt. Helt tyst och stelt i huset. Hemskt.
Mitt uppe i en lektion i skolan idag får jag plötsligt ett sms av mamma. Stora bokstäver och flera utropstecken. "GISSA VEM SOM ÄR HÄR?!!! P E R R A!"
Perra. Perra. Vår katt. Vår katt som varit borta i flera månader! Han har kommit hem. Idag! Han lever! Efter flera månader.
Jag och mamma pratade om honom senast imorse när hon skjutsade ner mig till skolbussen. Vi undrade hur han bara försvann. Om han hade frysit ihjäl, blivit påkörd, flyttat in hos någon annan, blivit ihjälbiten av grannens elaka katt eller...ja, massa hemska tänkbara saker.
Och så bah... så kommer han liksom hem!
Jouline sa "Det är ödet!"

Vem det än är, vad det än är och hur det än gick till - tack!

Den lilla oranga kattungen utan namn

Egentligen hade jag tänkt fortsätta skriva om min fullspäckade lördag, men det går inte. Inte just nu iallafall. Det känns bara fel efter det som hänt idag.

Jag kom hem från Alingsås efter att ha haft möte på tidningen med Attention-gänget. Jo tack, mötet gick bra. Men när jag kom hem och satt i bilen tillsammans med mamma och min syster, och Louie frågade mamma hur hon haft det där hemma så brast det.

Mamma berättade att en av våra katter hade blivit påkörd. Blod på vägen. En orange liten kattunge ligger i direkt mer uppspärrade ögon och fortfarande varm och mjuk. Död. Stendöd.

Mer än sådär orkar jag inte skriva just nu. Och jag vet, det går inte att förstå någon annans sorg över ett husdjur som gått bort. Det är liksom inte...näe, det går inte. Det går inte att sätta sig in i den persones situation. Men iallafall, det är sorligt. Känner mig liksom lite...tom.
Det var så konstigt. Han var inte färdig här. Den lilla oranga kattungen utan namn hade liksom inte kommit så långt här. Fast samtidigt kunde jag inte se han växa upp och bli stor här. Jag kunde inte se honom som en fullvuxen katt. Det var konstigt.

Nu har vi begravt honom i skogen. Solen går ner varje kväll precis framför honom.

God Natt. Och god natt till er som läser också.

Starfucker, Starfucker

I Göteborg märkte jag att jag inte var så fullt frisk som jag hade trott tidigare under morgonen. Jag var helt borta och lyckades åka med fel spårvagn två gånger i sträck. Suck.

Köpte en take away-kaffe (åh, vad fräsigt det lät) i ett försök att piggna till, men det funkade inte riktigt som jag hade hoppats på.
Efter några turer fram och tillbaka lyckades jag äntligen hamna på rätt spårvagn, som tog mig vidare på Svenska Mässan. Det var fotomässa där. Jag hade gärna gått in, om jag hade haft pengar till inträdet vill säga. Sen känner jag att jag nog behöver lära mig lite mer ang. hela den här foto-grejen, med objektiv, alla funktioner, vilket ljus som gör vad, varför man har ett sånt och ett annat till det där istället för den som...äh, vafaen.

Jag gick in på Svenska Mässan. Helt tomt. Eller, näe, tomt var det inte. Mycket folk, men inte en enda lång kö som sträckte sig flera kilometer bortåt. Jag gick och frågade i receptionen, som pekade och förklara att det var runt Scandivnaium och på andra sidan.

Så jag fick kila iväg till andra sidan. På vägen stötte jag på flera som var i Idol-kön. De hade nummerlappar på bröstet och någon hade ett gitarrfodral på ryggen. De pratade i munnen på varandra och var jätteexalterade. "Ah maj gad" liksom.

Sen kom jag fram. Oh shit...

Det var mycket folk. Kvällen innan hade jag sagt till mamma att jag trodde att Idol-hysterin skulle ha lagt sig, att det inte alls skulle vara särskilt mycket folk, och defenitivt inte någon som skulle sova framför ingången för att vara först under insläppet. Men, tja...

Jag ställde mig aldrig i kön. Istället cirkulerade jag runt hela kön, fram och tillbaka. Det var ganska kul att betrakta dem. Någon stod och läste, en annan hånglade med sin flickvän, en spelade spel på mobilen och den fjärde stod och lyssnade på någon låt på sin iPod och sjöng med. Antaligen skulle han lära sig texten.

Jag såg Peter Jidhe tillsammans med kamerateamet hela tiden. Han hade en Idol-blå jacka som lyste. När jag kom tillräckligt nära knackade jag dem lätt på ryggen och frågade om jag fick ta en gruppbild på hela gänget.
"Jajamensan!" svarade Jidhe smälltjeckt och posade tillsammans med de andra.

Att det var mycket folk från Göteborg som ville vara med på Idol såg jag ju, men att det skulle vara så mycket att Idol bestämde sig för att göra ännu en audition idag var lite oväntat! Shit asså. Det slog alla rekord! Fast... jag ska nog inte söka idag heller. Inte den här gången iallafall. Kanske nästa år, eller året därpå...eller...kanske inte alls?
Jag började gå ifrån Svenska Mässan, tillbaka mot spårvagnarna som skulle ta mig till Centralstationen igen. Klockan var runt 13:00 tror jag. Vad skulle jag göra nu då, fram till kl 17:30?
Det skulle nämligen vara födelsedagsmiddag tillsammans med hela släkten i Norsesunds Stationshus kl 18:00. Mycket nice place. Middagen skulle börja kl 18:00. Samma kväll skulle även ett gäng kompisar från Skövde, Mellerud, Töreboda (alla bandmedlemmar kommer från olika platser, landskap, länder, världsdelar... typ) spela i Partille. Det gällde bara att tajma in det hela på något vettig och fungerande sätt.
Så, för att inte vara helt sysslolös i ca 5 timmar gick jag in på Nordstan och kollade på grejer jag inte hade råd med. Tittade på skivor, kameror, provade kläder jag ville ha osv. Fönstershopping kanske det kallas.

Fortsättning följer.

Olle Ljungström in a new young generation

Jag är trött. Mina fotsulor gör ont efter att jag gått genom hela Göteborg i ett par högklackade skor. Det gick bättre än förväntat och jag är lite stolt över mig själv att jag inte ramlade. Högklackade skor har jag väldigt sällan. Väldigt sällan. Så...yeah!

Alltså, jag åkte till Göteborg igår. Jag hade tänkt söka till Idol, eller iallafall vara där och se hur det går till osv.
(bilden är, tyvärr, inte tagen av mig)

Jag gick upp kl 07:00 för att åka med 9-bussen från Sollebrunn mot Alingsås. När jag ska gå till bussen från bilen, som jag suttit och väntat i tillsammans med mamma, och är precis utanför dörren så stänger busschaffuören dörren! Och börjar rulla iväg!! Han hann som tur var inte särskilt långt. Jag bankade på rutan och någon inne i bussen hade tryckt på stopp-knappen. När jag kom in hälsade jag kort på chaffuören, men inte oartigt. Bara lite små-irriterad.

Jag går bak i bussen och sätter mig, då hör jag någon som "Pssst!":ar på mig. Vänder mig om och ser någon som ser ut som Olle Ljungström för sisådär 20 år sedan. Han var Olles ungdomliga jag. Jag, som börjat lära känna Olle sen han flyttade hit till Gräfsnäs, gick längre bak i bussen för att hälsa. Jag trodde det var han för ett slag (faen jag skulle tagit kort!!).
Han berättade att det var han som tryckt på stopp-knappen och började prata om att busschaffuören var "en jävla idiot". Vi pratade inte så mycket mer om det och resan fortsatte.

Väl framme i Alingsås och vi skulle gå av, så hoppar den unga Olle Ljungström ut framför mig och tittar mig djupt in i ögonen. Han hade lika stora, bruna och stirriga ögon som Olle har. Han höjer fingret, släpper mig inte med blicken och säger...
Öh, ja, där tog det stopp. Jag hörde inte vad han sa. Han mumlade något humbug (humbug sa jag mest för att det passade in där och att det är ett snygg ord. Det han sa egentligen kanske inte var något humbug). Det lät som det var något typ...råd. "Du skall icke dräpa..." eller, näe. Jag vet inte. Han nickade långsamt efteråt, jag nickade tillbaka och såg efter honom när han gick av bussen...

Och sen hamnade vi i samma tågvagn mot Göteborg.

Fortsättning följer...

Fanskap

Lördag. Klockan är 08:05. Klockan 09:05 tar jag bussen från Sollebrunn, genom Långared och vidare mot Alingsås. Därifrån tar jag tåget mot Göteborg för att ta mig mot Svenska Mässan.
Idol 2010 söker sin ny vinnare, så det är klar jag måste vara där.

Näe.. inte riktigt. Men jag ska iallafall åka dit, vara på plats och kolla på alla andra. Det är kul att få vara på plats, se hur allt går till osv. Men man vet ju aldrig, kanske blir jag en ny Idol. Men om jag inte blir det så är jag nöjd med att förbli ett fan till andra Idoler. Ett litet fanskap.
Jag skriver inte så långt nu. Jag är för sugen på havregrynsgröt för det, så jag går nu.

I got hair, mother

Idag har det varit en riktigt lipa, gråta, tår-dag (jädrar vilken EMO jag har varit den senaste veckan!). Håret är av. Det blonda är borta. Jag är inte glad.

Fast...

Efter mycket tårar, lite skrik och gap lyckades jag på något konstigt sätt vända situationen. Jag tycker mest synd om mamma, som var den som klippte mig. Jag överreagerade fruktansvärt mycket på förändringen, ingenting blir bra när jag fortfarande är förkyld. Konstigt egentligen. Det är när man är som sjukast som man vill förändra allt, hela sitt liv. Men samtidigt, vad man än gör, så blir ingenting som man tänkt sig. Aldrig.

Håret är faktiskt ganska coolt ändå. Lite Kitty Jutbring över det hela, fast ändå inte. Det enda som jag saknar nu är min blonda kallufs. Men... vafaen. Nu är jag glad igen.

Aja, nu har jag beklagat mig och berättat läget.

Cementblockslägenheter

Det var väl inte så mycket rörelse i Alingsås. Mamma var inne på arbetsförmedlingen, Louie stack till sin praktik och jag gick runt på gatan och klappade katter. Klockan var 09:00 så det fanns inga affärer att kolla in. Men det gjorde inget, jag är ändå pank.

Egentligen är Alingsås ganska fint. Eller, det har varit fint en gång i tiden iallafall.
Lägg märke till den där bilden jag laddat upp, trähusen som är längs gatorna. Tänk att det faktiskt såg ut så, bara massa små trähus. Men nu, sakta men säkert dyker bakgrunden med cementblockslägenheter fram och slukar de få stadiga lanthusen som fortfarande står kvar.

Lite sorligt, tycker jag.

Mot Alingsås

Tjenare!
Förkyldningen börjar avta! Halsen är så gott som fri från ondska. Det är bara näsan som är lite jobbig. Men vafaen, det går över.
Klockan är bara 07:50. Om en timme ska jag till Alingsås. Mamma ska in på möte, Louie ska praktisera och jag...ja, jag ska gå runt och roa mig själv. Jag tar med kamera. Tänker ta lite gatubilder. Får se om det är någon som är uppe vid den tiden.

Varför ska man vara ledsen? Det är ju så tråkigt.

Jag och mamma har precis tagit reda på vart Partilles Kulturhus ligger. På lördag kommer några kompisar från Töreboda dit och spelar och det kändes som en fördel att veta vart det ligger. Jag hoppas att jag är klar i huvudet tills dess. Idag har jag varit nära på att brista ut i tårar och börjat lipa flera gånger. Så grinig och ledsen har jag varit. Jag vill göra så mycket, allt! Men min förkyldning stoppar mig och jag orkar inte genomföra något.
Min intervju jag gjorde med Calle Kristiansson häromdagen blev inte bra. Jag är inte nöjd. Texten känns så innehållsfattig. Det är tråkigt, för jag gillar jag verkligen Calle och vill göra något bra. Texten är klar, men jag behöver en knorr på slutet. Det där lilla extra som gör det kul att läsa!

Det är deadline idag. Intervjun måste in ikväll, annars blir både jag och "ché fen" ledsen. Men det ordnar sig. Det gör det alltid. Inte ska en dålig vecka med förkyldning hindra mig till att göra något jag inte vill. Och ja, intervjun med Calle blev inte som jag hade önskat, man whattafuck? Man få tåla lite bakslag ibland! Sådetså. Lägg av och lipa, Josefine!!! Res dig upp istället. Varför ska man vara ledsen? Det är ju så tråkigt.

Radio Gaga

Kolla in vad jag har fått!

Mammas kompis var här igårkväll och lämnade massa gamla radioapparater.
Under morgonen har jag stått och försökt putsa upp och polera
den här skönheten. Den är så fin!

Rest in milk

Good Morning Starshine

Jag har inte sovit särskilt bra inatt. Kuddarna var fel, tröjan var för tjock, sängen kändes plötsligt för liten och mamma snarkade. Sådana nätter får jag panik. Jag måste sova. Jag vill sova. Kan inte sova.

Klockan är 11:46. Åt frukost med mamma framför tv:n. Jag begravde min müsli med russin och aprikoser för att därefter dränka det med en flodvåg av mjölk.