Igår kväll var jag hemma i Sollebrunn 22:30. Jag hade dansat afrikansk dans i Alingsås och sista bussen hem går 21:30 och går genom Långared. Det innebär att vägen är mycket krokig och svänger överallt och hela tiden. Resan tar sisådär 45 minuter. Jag blev yr, illamående och hela bussresan hem var en plåga. Inte blev det bättre för att det hela tiden sprang ut massa harar och hjortar på vägen, som tvingade busschaffuören att bromsa in hastigt flertal gånger.
Mamma hämtade mig i byn och 22:30 låg jag på sängen och snarkade högt. Orkade inte duscha, "det gör jag imorgon". Men...nja.
Jag ställde klockan på 05:00, så att jag skulle hinna med att duscha, göra ordning mig och komma med bussen, som går 06:45. Jag minns att jag vaknade, men jag minns inte att jag råkade somna om så snabbt. Så när klockan var 06:20 fick jag lite panik. Att jag skulle hinna duscha kunde jag ju bara glömma.
Men jag va inte bitter! Istället hoppar jag upp ur sängen med ett skutt och börjar rycka i mamma som sover brevid. "Mamma, kan du göra gröt till mig? Snälla... det vore så gott. Snälla, snälla...!" och sen försvann jag in på toan för att försöka hinna med något vettigt.
Men jag va inte bitter! Istället hoppar jag upp ur sängen med ett skutt och börjar rycka i mamma som sover brevid. "Mamma, kan du göra gröt till mig? Snälla... det vore så gott. Snälla, snälla...!" och sen försvann jag in på toan för att försöka hinna med något vettigt.
Vad händer då?
Jo, jag hinner med att äta upp min gröt och kommer på bussen utan att glömma något där hemma. Fast... tja, så fräsch var jag ju inte.
Så till alla er där ute som läser och som kände min armhåleodör och mitt glansiga hår - ursäkta mig.
Det var nationellt prov för dem som ska slutföra Engelska och Svenska B-kurserna i skolan idag. Jag, som inte har engelska B och inte läst färdigt svenska B-kursen, var egentligen ledig. Men jag åkte in tillsammans för att hälsa på och låna en kamera till kvällen. Ikväll är det nämligen dags för Calle Kristianssons spelning på MX. Föresten, om ni har Alingsås Tidning kan ni kolla in Attention. I dagens nummer har jag intervjuat Calle inför hans besök i Alingsås. Icke att förglömma!
I skolan träffade jag Raymond, min fotolärare. Alla älskar Raymond. Jag med. Jag mest.
Återigen fick han visa mig fotostudion och lära mig lite mer om photoshop. Det var kul. Han är göteborgare och det känns så hemma att sitta och snacka med honom. Jag är så glad över att jag går medieprogrammet. Jag kunde inte ens våga drömma om att det skulle bli såhär bra.
När jag och Ray sitter framför datorn och diskuterar bilder och hundar ringer min telefon.
"Sitting on a cornflake, waiting for a van to come..."
Det var Calle Björned, Ché Fen. Eller, min chef på Alingsås Tidning. Vi pratade lite och han avundades mina slappa dagar på Medieprogrammet. Sen frågade han mig om kvällen.
"Ska du på Calle K ikväll eller?"
"Japp, ska bli superkul!!"
"Jaduh...jag snackade med chefen Claes här och vi tänkte göra ett reportage om Calle. Skulle du vilja...?"
Calle han knappt ställa klart frågan innan jag jublade ut "JA! JAG VILL!". Calle och jag fortsatte att prata. De undrade om jag kunde skriva om spelningen, och förmodligen komma in bakom kulisserna och dokumentera lite om vad som händer före spelningen, som senare ska få vara med i tidningen!! Inte Attention, utan riktiga Alingsås Tidning.
Alltså jag är så glad att jag inte finner ord. Svordomar och sånt räcker inte nu. Det är fisar i rymden. Herre min gud. Jag är så glad. Och tacksam. Alla är så snälla. Allt är så bra. Ni är bäst. Jag är bäst. Vi är bäst!
"Japp, ska bli superkul!!"
"Jaduh...jag snackade med chefen Claes här och vi tänkte göra ett reportage om Calle. Skulle du vilja...?"
Calle han knappt ställa klart frågan innan jag jublade ut "JA! JAG VILL!". Calle och jag fortsatte att prata. De undrade om jag kunde skriva om spelningen, och förmodligen komma in bakom kulisserna och dokumentera lite om vad som händer före spelningen, som senare ska få vara med i tidningen!! Inte Attention, utan riktiga Alingsås Tidning.
Alltså jag är så glad att jag inte finner ord. Svordomar och sånt räcker inte nu. Det är fisar i rymden. Herre min gud. Jag är så glad. Och tacksam. Alla är så snälla. Allt är så bra. Ni är bäst. Jag är bäst. Vi är bäst!
Tackar för mig.
Snart ska jag iväg till Alingsås igen för att fira en föredetta klasskompis som blir 18 år. Vi ska på café, snacka, mysa och ha det fruktansvärt bra. Senare på kvällen blir det, förstås, Calle K. Mannen, myten, vrake...näe. Det kommer bli kanon! Ha en superbra fredag så ses vi ute på vägarna.
Peace and a whole lotta love!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar