Jag är trött. Mina fotsulor gör ont efter att jag gått genom hela Göteborg i ett par högklackade skor. Det gick bättre än förväntat och jag är lite stolt över mig själv att jag inte ramlade. Högklackade skor har jag väldigt sällan. Väldigt sällan. Så...yeah!
Alltså, jag åkte till Göteborg igår. Jag hade tänkt söka till Idol, eller iallafall vara där och se hur det går till osv.
(bilden är, tyvärr, inte tagen av mig)
Jag gick upp kl 07:00 för att åka med 9-bussen från Sollebrunn mot Alingsås. När jag ska gå till bussen från bilen, som jag suttit och väntat i tillsammans med mamma, och är precis utanför dörren så stänger busschaffuören dörren! Och börjar rulla iväg!! Han hann som tur var inte särskilt långt. Jag bankade på rutan och någon inne i bussen hade tryckt på stopp-knappen. När jag kom in hälsade jag kort på chaffuören, men inte oartigt. Bara lite små-irriterad.
Jag går bak i bussen och sätter mig, då hör jag någon som "Pssst!":ar på mig. Vänder mig om och ser någon som ser ut som Olle Ljungström för sisådär 20 år sedan. Han var Olles ungdomliga jag. Jag, som börjat lära känna Olle sen han flyttade hit till Gräfsnäs, gick längre bak i bussen för att hälsa. Jag trodde det var han för ett slag (faen jag skulle tagit kort!!).
Han berättade att det var han som tryckt på stopp-knappen och började prata om att busschaffuören var "en jävla idiot". Vi pratade inte så mycket mer om det och resan fortsatte.
Väl framme i Alingsås och vi skulle gå av, så hoppar den unga Olle Ljungström ut framför mig och tittar mig djupt in i ögonen. Han hade lika stora, bruna och stirriga ögon som Olle har. Han höjer fingret, släpper mig inte med blicken och säger...
Öh, ja, där tog det stopp. Jag hörde inte vad han sa. Han mumlade något humbug (humbug sa jag mest för att det passade in där och att det är ett snygg ord. Det han sa egentligen kanske inte var något humbug). Det lät som det var något typ...råd. "Du skall icke dräpa..." eller, näe. Jag vet inte. Han nickade långsamt efteråt, jag nickade tillbaka och såg efter honom när han gick av bussen...
Öh, ja, där tog det stopp. Jag hörde inte vad han sa. Han mumlade något humbug (humbug sa jag mest för att det passade in där och att det är ett snygg ord. Det han sa egentligen kanske inte var något humbug). Det lät som det var något typ...råd. "Du skall icke dräpa..." eller, näe. Jag vet inte. Han nickade långsamt efteråt, jag nickade tillbaka och såg efter honom när han gick av bussen...
Och sen hamnade vi i samma tågvagn mot Göteborg.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar