Den lilla oranga kattungen utan namn

Egentligen hade jag tänkt fortsätta skriva om min fullspäckade lördag, men det går inte. Inte just nu iallafall. Det känns bara fel efter det som hänt idag.

Jag kom hem från Alingsås efter att ha haft möte på tidningen med Attention-gänget. Jo tack, mötet gick bra. Men när jag kom hem och satt i bilen tillsammans med mamma och min syster, och Louie frågade mamma hur hon haft det där hemma så brast det.

Mamma berättade att en av våra katter hade blivit påkörd. Blod på vägen. En orange liten kattunge ligger i direkt mer uppspärrade ögon och fortfarande varm och mjuk. Död. Stendöd.

Mer än sådär orkar jag inte skriva just nu. Och jag vet, det går inte att förstå någon annans sorg över ett husdjur som gått bort. Det är liksom inte...näe, det går inte. Det går inte att sätta sig in i den persones situation. Men iallafall, det är sorligt. Känner mig liksom lite...tom.
Det var så konstigt. Han var inte färdig här. Den lilla oranga kattungen utan namn hade liksom inte kommit så långt här. Fast samtidigt kunde jag inte se han växa upp och bli stor här. Jag kunde inte se honom som en fullvuxen katt. Det var konstigt.

Nu har vi begravt honom i skogen. Solen går ner varje kväll precis framför honom.

God Natt. Och god natt till er som läser också.