Idag har det varit en riktigt lipa, gråta, tår-dag (jädrar vilken EMO jag har varit den senaste veckan!). Håret är av. Det blonda är borta. Jag är inte glad.
Fast...
Efter mycket tårar, lite skrik och gap lyckades jag på något konstigt sätt vända situationen. Jag tycker mest synd om mamma, som var den som klippte mig. Jag överreagerade fruktansvärt mycket på förändringen, ingenting blir bra när jag fortfarande är förkyld. Konstigt egentligen. Det är när man är som sjukast som man vill förändra allt, hela sitt liv. Men samtidigt, vad man än gör, så blir ingenting som man tänkt sig. Aldrig.
Håret är faktiskt ganska coolt ändå. Lite Kitty Jutbring över det hela, fast ändå inte. Det enda som jag saknar nu är min blonda kallufs. Men... vafaen. Nu är jag glad igen.
Aja, nu har jag beklagat mig och berättat läget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar