Oliver gör mig frustrerad

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen; faen vad tråkigt det är att vara sjuk. Visserligen har det blivit bättre i halsen och jag har inte fått någon jobbig torrhosta. Men idag vågade jag mig utanför dörren då jag skulle följa med mamma och handla på ICA. "Jamen, det här fixar ju jag!" täntke jag och planerade små resor till både Alingsås och Göteborg. Men sen, när jag skulle gå in och handla, slog det slint i huvudet. Jag fattade absolut ingenting. Jag började nästan lipa när jag inte hittade rätt sort oliver. Det finns ju miljoner varianter!!

Kände mig inte så jättefräsch där jag stod i kön brevid den minst 40 cm längre fjortonåringen med de höga kilklackarna. Hon köpte cola tillsammans med sina två kompisar. Jag tittade lite på henne. Jag visste inte riktigt vad jag tyckte. Hon var klädd i skinnjacka, ljusa jeansleggings och en blommig, tunn topp till det. Hon var finklädd, klädd för fest. Men jag visste att hon inte skulle på fest. Klockan var 13:00 på en skéten onsdag och hon skulle käka pizza med sina två kompisar som stod i mjukisbyxor och SAIK-tröjor.

Varför klär de upp sig sådär jättemycket? Egentligen? Visst, jag tyckte hon var jättefin. Skorna var jättesnygga och toppen såg sommrig och lätt ut. Men jag förstår inte varför man måste envisas med att klä upp sig och vara på topp varenda dag. Tävlar de mot varandra? Vem som har finaste kläder? Längsta ben? Vad är det som pågår? 2000-talet skrämmer mig ibland. Att ingen bara kan Va ibland. Va lite bösig och slapp...

Fast i och för sig, jag tycker också om att klä upp mig lite extra någon gång sådär ibland. Det är ju inget fel att ha ett par stövlar och strumpbyxor ibland. Jag älskar att handla nya kläder och styla mig inför olika grejer. Men varje dag...näe.

Aja, det bara kom. En tanke som utvecklades till ord.