Calle Kristiansson & The Undervalleys

För snart en vecka sedan fick jag vara med Calle Kristiansson och hans band The Undervalleys före, under och efter deras spelning i Alingsås. Texten publicerades i Alingsås Tidning i onsdag och det var kul även för mig att få se den där, trots att jag gång på gång läst igenom den för att kolla stavfel, spårkfel osv.
Jag hade 3 500 tecken på mig att skriva om min dag med bandet, vilket var fruktansvärt svårt. Jag ville få med så mycket! Men, det gick tillslut och texten blev faktiskt ganska bra.

Här i bloggen tänker jag skriva i ungefär samma tappning, men med lite fler detaljer och ändringar.

Från Idol-audition i Kristianstad, vidare till Malmö Arena, Scandinavium i Göteborg, Globen i Stockholm och nu MX Rockbar i Alingsås. Mycket har hänt, händer och ska hända Calle Kristiansson och hans band The Undervalleys. Jag följde med bandet före, under och efter fredagens spelning i Alingsås.

Dörren öppnas till MX Rockbar och jag möter Calle Kristiansson and the Undervalleys på scenen, mitt uppe i sitt soundcheck. Calle är klädd i jeans och tröja och sitter på en pall med en aukustisk gitarr i famnen. Hans hår står åt alla håll och jag vet inte om han är svettig eller nyduschad.

Några tjejer i 17-årsåldern sitter bänkade längst fram och tindrar med ögonen. Sarah Nylen från Långared är en av dem.

- En dag vill jag också gå med Calle i Memphis! säger hon och fnittrar.

Efter soundchecket vill fans bli fotograferade tillsammans med Calle. Han ställer sig vant framför kameran innan han försvinner bakom scenen. De andra bandmedlemmarna, Arvid Nilsson på gitarr, Josef Underdal på trummor och Adrian Underdal på bas är alla runt tjugoårsåldern. För Arvid och Josef är detta deras första besök i Alingsås.

- Det verkar vara en ganska mysig stad! Sen är det skönt att vi spelar i en musikaffär, ifall något av våra instrument skulle gå sönder, säger Arvid. Killarna i bandet har känt varandra sedan gymnasietiden och spelat ihop sedan dess.

Bandet sticker ner till logen. Ett rum med en stor hörnsoffa, affischer på väggarna och en liten tjockTV i ena hörnet kommer att bli deras rum under kvällen. På bordet ligger en gästbok och en back med öl och coca-cola. Bandet är inte bortskämda med dyra loger.

- Så länge det finns en dörr man kan stänga så är den godkänd, säger trummisen Josef och kollar igenom gästboken.

- Åh! Där är Thorsten Flink! säger Adrian och pekar på en av signatuerna i boken.

"Jag flyter omkring och suger näring!"

Vi åker till First Hotel i bandets hyrda minibuss. Uppe på rummet slänger Calle sig på sängen. Han tittar upp i taket och småpratar. Vi kommer in på åldersgränsen på MX. Då det från början var tänkt att vara 20årsgräns har det istället blivit från 13 år.

- Det spelar egentligen ingen roll. Jag är glad att folk vill se oss spela överhuvudtaget. Fast jag undrar hur många som kommer egentligen, säger han lite blygsamt och tittar upp i taket igen. Han hoppar upp ur sängen och bestämmer sig för att duscha. Han börjar klä av sig. Han har en peircad bröstvårta och två tatueringar på vänster axel. Det är två maneter. Jag frågar om han gillar havet, och får svaret:

- Nej! Jag hatar havet. Jag klarar inte av fiskar, maneter och andra smådjur i vattnet. Uuh! Men mamma sa alltid att jag var som en manet när jag var liten. Att jag flyter omkring och suger näring.

Han springer in badrummet. Det låter som Calle håller på att riva ner hela duschen. Plötsligt tittar han fram, likt en blöt lite hobbit, genom dörrspringan.

- Eh... är det någon som har schampo?

AC/DC och kycklingsallad i logen

Tillbaka i logen igen äter bandet lunch och kollar på en live-dvd med AC/DC från 1992. Calle spelar gitarr och sjunger mellan tuggorna. Han leker Angus Young och försöker sig på Thunderstruck-introt. De andra i bandet sitter helt absorberade framför filmen.

- Det här är vår dröm! Titta bara, säger Arvid och pekar mot tv:n som visar tusentals fans i publiken.

Är Angus Young den ultimata rockikonen?

- Na... börjar Arvid, men blir avbruten av Calle.

- Jimi Hendrix! Han är så överlägsen på en coolt sätt.

- Jag säger nog Slash! säger Arvid efter en stunds betänketid. Bandet diskuterar musik och sina förebilder. Några kända namn som nämns kring matbordet är singer & songwriters som John Mayer och svenska rockband som Hellacopters och The Soundtrack of our lives.

Jag lämnar bandet ifred en halvtimme innan de ska gå på scenen och går istället ut mot MX rockbar. Det luktar lite fis, öl och hårspray ute i lokalen. Förbandet Old New Days värmer upp publiken med trumpeter och röjig jazz. Kl 21:30 kommer Calle och bandet upp på scenen. De kör hårt från första stund med Lenny Kravitz låt Are you gonna go my way? Publiken är på.

Det är egen hård bluesmusik varvat med covers som gäller, men också några mer stillsammare stunder då Calle sitter själv på scenen med en gitarr i knät och spelar skånska visor. Men kvällens mest uppskattade nummer är utan tvekan låten som har blivit Calles signatur, nämligen Walking in Memphis. Återigen skriker och jublar publiken och hela lokalen vibrerar. Alla sjunger med och MX Rockbar blir plötsligt den skönaste platsen på jorden. Inte ens Calle kan sluta le.

Rock'n roll in i det sista

"Vi har kommit till vår sista låt" säger plötsligt Calle och hela publiken buar i besvikelse.

"Ah, jag vet - det är för jävligt!" svarar Calle. Men avslutningsnummret låter långt ifrån för jävligt. Det blir Led Zeppelin's låt Rock'n roll och svetten stänker från samtliga bandmedlemmar. Deras sista krafterna går till att ge allt och lite till framför Alingsåsborna.

Tillbaka i logen. Calle sitter i bar överkropp nersjunken i en stol. De andra är gör det samma och drar av sig tröjorna för att tvätta sig med hushållspapper som står på bordet. Bandet är nöjda med kvällens spelning.

- Jag tyckte det gick riktigt bra. Suveränt, säger Calle och torkar svetten ur pannan. De andra håller med. Nu blir det tillbaka till hotellet. Det är bäst att de vilar upp sig, för redan imorgon blir det en ny spelning i Nässjö. Men innan jag Calle & The Undervalleys sklijs åt kramas vi. Det är svettigt, men det gör inget. Det är bara mysigt.